”Det som gjorde Hansu mest besviken var när en person visade sig vara likadan som alla andra.”
”Pachinko” är en roman som handlar om den utsatta koreanska minoriteten i Japan. Boktiteln refererar till de japanska flipper maskinerna som egentligen är förbjudna enligt lag, i alla fall med monetär vinst. Det finns dock sätt att kringgå detta, då det spelas med pengar i smyg, ofta med koppling till den japanska maffian yakuza. Pachinkohallarna drevs framförallt av koreaner och den japanska minoriteten Burakumin som diskriminerats historiskt för att de hade ”orena” yrken och åt kött eftersom shintoismen och buddismen begränsade köttkonsumtionen.
Denna tegelsten till roman på 526 sidor utspelar sig under ett stort tidsspann mellan 10-talet till 90-talet. Vi får följa flera berättarröster som alla förenas i sin utsatthet som minoriteter både i samband med religion och etnicitet. Berättelsen börjar under den japanska ockupationen av Korea. Sunja är en ung flicka som precis har börjat bli kvinna. Hon och hennes mor driver ett litet pensionat i Busan.
En dag förändras allt då hon stöter på en stilig man Koh Hansu i vit kostym och hatt som är korean precis som henne men bor i Osaka i Japan. På en båt räddar han henne från ett gäng rasistiska japanska pojkar som försöker råna och våldta henne. Sunja blir förälskad i honom trots att han är mycket äldre än henne och börjar träffa honom på en romantisk plats vid havet. Han är generös och ger henne dyra gåvor som guldklockor men han bär på en mörk hemlighet. Han är inte bara gift utan är en högt uppsatt yakuza. Precis som många koreanska invandrare har han fallit för frestelsen att tjäna smutsiga pengar. Samtidigt målas en utsatt individ upp. Många koraner i Japan lever som andraklass medborgare, utan pengar och socialt stöd saknar de möjlighet att välja sin framtid vilket medför att de fastnar i dåligt sällskap och kriminalitet.
Sunja upptäcker att hon är gravid med hans barn vilket leder till att hennes mor erbjuder henne till en protestantisk präst Isak Baek som lovar att föra henne till Japan. Eftersom Koh Hansu inte vill lämna sin fru och gifta sig med henne, har hon inget annat val än att lämna hemlandet.
Sönerna Noa och Mozasu föds men lyckan är kortvarig då Isak förföljs och till slut fängslas för sin kristna tro, en biprodukt av förtrycket som har funnits mot den kristna minoriteten i Japan i århundranden. Sunja börjar sälja kimchi för att försörja sin familj. Noa blir mobbad i skolan för att han är en korean som alltid stinker vitkål och flyr in i böckernas värld som tröst. Han drömmer om England och vackra europeiska landskap, och att vara en person som inte definieras av sin etnicitet. Som reaktion på diskrimineringen blir han den perfekta mönstereleven men allt rasar samman då han får veta att hans biologiska far var en yakuza.
”Pachinko” är en berättelse om identitet och den mörka sidan av Japan då flera utsatta grupper synliggörs. Romanen har även filmatiserats som tv-serie 2022. Se även ”Silence” som är baserad på Shusaku Endos historiska roman och berör den kristna minoritetens förtryck. Om ni föredrar en bok med liknande tema, läs ”Vit krysantemum” som handlar om de koreanska tröstekvinnorna, ett ämne som ”Pachinko” delvis också tar upp:
”Hur säger man i hjärtat, till hjärtat, mitt hjärta? Sånt står inte i ordboken, Vilda behöver áddjás hjälp. I en anteckning i mobilen skriver hon: Tsåhke jali vájmmo. Hjärta eller hjärta.” (sid 28)
”Jag hade alltid tänkt att Farbror har ett klokt hjärta, men han visade sig vara barbar. Bara en helt hjärtlös människa kunde låta våra kor gå till slakt.” (sid. 254)
”De stora fjällen skyddade oss mot vinden, mot världen. Jag satt på en stor sten på stranden en dag i viken och tänkte på min farbror. Hans jolle hittades här i närheten. Min farbror fanns inte i jollen men där fanns tomma ölflaskor, ett par svarta gummistövlar med foder och ett brev till aanaa. Vid hans minnesgudstjänst sa de att det var en olycka. (…) Jag skulle lära mig att flyga helikopter och flyga in i mina föräldrars hus medan de var på jobbet. Så skulle de inte kunna ljuga om min död.” (sid 264-265)