Du vet inte vad krig är

”Jag avskyr ordet flykting. Har alltid gjort det. När farmor började prata om oss som flyktingar bad jag henne genast att sluta med det. Det fick mig att skämmas inombords. Det var inte förrän alldeles nyligen som jag förstod varför. Jag skäms för att erkänna att jag inte har något hem.” (sid 212)

 

”Du vet inte vad krig är” är en nutida krigsskildring direkt från det pågående kriget i Ukraina. Boken är baserad på den 12-åriga författaren Yeva Skalietskas dagboksanteckningar. En dag kom kriget smygande, Skalietska uppger att hon aldrig trott att det skulle hända eftersom hon har ryska vänner och familj på andra sidan gränsen. Hon bodde tillsammans med sin farmor i Charkiv i nordöstra Ukraina.

Skalietska hade nyligen kommit hem från ett födelsedagskalas i bowlinghallen då missilerna började flyga. Hennes liv ändrades på en sekund. Bara för en liten stund sedan hade hon spanat in de snygga äldre killarna och varit glad över ett fint silverhalsband som hon fått av en kompis i födelsedagspresent.

Först flyr de in i säkerhetsrummet i källaren. När maten och rent vatten tar slut måste någon ge sig ut med livet som insats. Skalietska glömmer sin mobilladdare men får låna en av en vän. En man som de känner blir tvungen att gå ut i kriget men kommer inte tillbaka då han sprängs av en klusterbomb trots att de är förbjudna. Farmodern försöker handla men får inte med sig sina varor då affären utsätts för cyberattacker och strömavbrott.

Ukrainarna får vara påhittiga. De gråtande barnen lugnas med en kortlek och en brödskiva med strösocker på, ett desperat försök att efterlikna den traditionella Kievkakan. Husdjuren som räddats gömmer sig skräckslagna under en hög med filtar när missilerna smäller.

Skalietska vill hämta sitt favoritgosedjur men farmodern är tveksam. Den är en rosa katt som ser ut som en lång korv. Perfekt för ryssarna att gömma bomber i. Farmodern visar sig ha delvis rätt då en sprängladdning hamnat under deras kylskåp. Personen som erbjudit sig att hämta några saker i lägenheten springer för livet, med den rosa korvkatten och några oljefärger som Skalietska fått av morfar i högsta hugg. Delar av lägenheten är förstörda, balkongen har redan rasat in.

Skalietska och farmodern flyr till Irland där de sätts i säkerhet. Hon gillar att resa och försöker se det positiva med situationen. Hon får i alla fall se vackra byggnader och kyrkor. Hon firar St. Patrick’s Day och undrar om hon har något grönt att ta på sig. Snart återgår livet som vanligt men sorgen över de förlorade vännerna och hennes land är stor. Kulturarv som vackra gamla kloster som funnits mycket länge har bombats sönder och kommer inte att kunna räddas.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska.

10 år efter Utøya

”Det frasande ljudet av kropp som rör sig mot vegetation. Jag tittar uppåt, lite vid sidan av den punkt där jag själv har kommit ned till stenstranden. Där står en stor man. Bred och lång. Det är några få meter dit. Han är klädd i svart.  I de bråkdelar av en sekund är detta en av de saker som föranleder min reaktion; att jag tycker mig se att hans uniform är en väktares, inte en polismans.  (…) Ansiktet uttrycker inga känslor. Möjligen är han svettig och lite trött. Men där finns ingen smärta, inget jubel, ingen rädsla. Ingen komplexitet. Bara en man som är ute på jobb i skogen.” (sid 65)

”10 år efter Utøya – Man kan fly en galning men inte gömma sig för ett samhälle” är Ali Esbatis självbiografi som handlar om hans upplevelser vid terrorattentatet på den norska ön Utøya, 22 juli 2011. 69 personer dödades och 110 personer skadades av terroristen Anders Behring Breivik. Gärningsmannen hade klätt ut sig till en polis för att lura sina offer.

Esbati är politiskt verksam inom Vänsterpartiet. Den 22 juli höll han en Powerpointpresentation för ungdomarna i lägret. Esbati är född i Iran och kom till Sverige 1986 men bodde under en tid i Norge.

Hans föredrag handlade om hur politiken i Sverige skiljer sig från Norges. Han tog bland annat upp ett citat från en bok, Det sovande folket, utgiven 1993, som Moderaternas dåvarande partiledare Fredrik Reinfeldt hade skrivit. I boken skriver Reinfeldt att svenskarna är ”mentalt handikappade” som tror att politiker kan skapa välfärd.

”Det är flera som har kommit fram och undrar om det är möjligt att få Powerpoint-bilderna från föredraget tillsänt per e-post. Det ska gå nio år innan jag öppnar presentationen igen. Datorn anger att powerpointfilen senast är ändrat den 22 juli 2011, klockan 16:26. Jag googlar namnen. Det tredje namnet hittar jag på listan över dem som miste livet på Utøya. Ålder, 18.” (sid 26)

Efter föredraget är ungdomarna mest intresserade av kvällens disco och Esbati hör några konstiga ljud men antar att det bara är en köksmaskin som krånglar. I efterhand inser Esbati att det var skotten från Breiviks pistol. Han går förbi Storsalen där föreståndaren på ön, Monica Bøsei höll ett föredrag på scenen. Hon blev det första offret.

Breivik, som hade en falsk polislegitimation, hade samlat en grupp och påstod att han skulle göra en rutinkontroll eftersom den norska regeringen blivit bombad samma dag (det var han själv som låg bakom det attentatet). Breivik börjar skjuta och dödar flera personer och jagar efter de som flyr.

En kvinna kommer inspringandes i salen som Esbati befinner sig i. Hon skriker att alla måste fly. Ute på ön ser han flera skadade ungdomar som blivit skjutna av Breivik ett flertal gånger och blöder. I en glänta ser han en söt blond flicka som ser ut som en älva. Hon faller till marken och Esbati hinner inte hjälpa henne då Breivik uppenbarar sig i skogen.

Esbati har ingenstans att fly, följer en väg som ironiskt nog heter Kärleksstigen och springer ut i vattnet. Han lägger sig på mage i fjorden och klarar sig precis undan eftersom terroristen väljer en annan väg.

Efteråt försöker Esbati värma sig tillsammans med en grupp som består av flera personer. Bland dem finns två rädda småbarn som Esbati försöker trösta. Han försöker be om filtar till de frusna barnen på norska när polisen äntligen dyker upp men säger fel vilket de tyckte var roligt.

Mardrömmen är dock inte över. Esbatis dåvarande sambo den norska journalisten Marte Michelet blev också mordhotad av Breivik som anklagade henne för att vara ”kommunist”. Även deras dotter blev en måltavla för rasisterna trots att hon var nyfödd.

Esbati blir tecknad som en apa av en rasistisk satirtecknare. När han besöker badhuset med dottern som ska lära sig att simma får de utstå mikroaggressioner vilket utlöser en panikattack i poolen då han lider av PTSD efter attentatet.

Breivik blev fängslad och diagnostiserades med paranoid schizofreni på grund av hans ”inbillade tankevärld”. Esbati trycker på att dådet var politiskt och dessa ideologier fortfarande finns bland oss, särskilt på sociala medier.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och utkommer som talbok på Legimus 19 januari.

Män som hatar kvinnor

”Jag börjar fantisera om en värld där kvinnor är rädda för mig.”

 

”Incel” är skriven av överläkaren och psykiatrikern Stefan Krakowski.  Han har wallraffat (använt en falsk identitet) för att undersöka incel-rörelsen. En incel (engelska: involuntary celibate) är en vuxen man som aldrig haft en sexuell relation och därmed blivit bitter och hatisk mot alla kvinnor. De flesta incel-män tenderar också att ha högerextrema åsikter (rasism, homofobi, transfobi etc.).

Ironiskt nog myntades begreppet ”incel” år 1997 av en kvinna som gick under namnet ”Alana”. I början hade inte termen samma laddade betydelse som idag utan användes bara av de som hade svårt med kärleksrelationer. ”Alana” lämnade forumet när hon insåg att hennes problem bottnade i att hon egentligen var lesbisk, vilket ledde till att termen hamnade på villovägar. Ett fåtal incel-män motsätter sig den nya incel-rörelsen och menar att de inte hatar någon utan bara är ensamma och mår psykiskt dåligt.

Krakowski har undersökt olika forum på nätet både svenska och amerikanska, där incel-männen träffas och interagerar med varandra. De har en unik subkultur med sina egna slang och konspirationsteorier. Grupptrycket är starkt och endast ett fåtal utvalda får tillgång till dessa forum, efter ha genomgått ett test som visar att de uppfyller vissa kriterier. Incel-männen är väldigt kritiska mot svenska medier som de anser är vinklade.

Även våld och mord har förekommit t.ex. identifierade sig massmördaren Elliot Rodger (2014 Isla Vista killings) som en incel. Ofta är det ensamma gärningsmän som begår dessa attacker, det finns ingen organiserad ledning vilket gör det svårt för polisen att övervaka dem. Majoriteten av alla incel som begår terrorattacker har däremot skrytigt om sina planer på sociala medier innan brottet ägde rum.

Krakowski intervjuar flera incel-män, en kvinnlig incel (femcel) samt en kvinnlig sexarbetare som har incel-kunder. Han drar kopplingar till olika diagnoser och funktionsvariationer. Många incel-män befinner sig inom autismspektrumet, är deprimerade och diskuterar online hur de bäst ska ta sina liv.

Det finns ett utpräglat självhat bland dessa män, som ofta värdesätter det fysiska utseendet allra högst. En grupphierarki existerar där de ”snygga” männen står högst upp i samhället (chad) medan de ”fula” männen står längst ned (incel).

Detta vi-och-dom tänk leder till osannolika konspirationsteorier som sprids på nätet för att rättfärdiga kvinnohatet och rasismen. Incel-männen riktar ofta sitt hat mot par där kvinnan är ljus och mannen är mörkhyad eftersom de anser att dessa män felaktigt har överträffat dem.

Boken finns att låna på vårt bibliotek på svenska. Läs även ”Thailandssvenskarna” med liknande teman, där författaren också har wallraffat.

Stefan Krakowski medverkade även i Bokmässan 2021 i programmet ”Incel, kris och konspiration”.

En tragisk kärlekshistoria

”Och nog fick vi vår regnbåge. Inte bara en, utan två på samma vecka. (…) Inte ens Disney hade kunnat iscensätta någonting sådant, ordet fenomenal räcker inte till. Jag började gråta.”

 

”Vi är Orlando – En amerikansk tragedi” är en reportagebok om skjutningen som inträffade 12 juni 2016 på nattklubben Pulse i Orlando, inte långt ifrån Disney-World. Händelsen har spekulerats vara ett hatbrott eftersom den primära målgruppen på klubben var latinamerikaner inom HBTQ-spektrumet (även om heterosexuella och cispersoner också var välkomna). 49 personer sköts och 53 skadades allvarligt vilket gör händelsen till den näst dödligaste masskjutningen i USA:s historia efter 11 september.

Händelsen räknas som ett terrordåd då gärningsmannen Omar Mateen motiverades av islamistisk extremism och hade kopplingar till IS. Det är oklart om han valde just denna klubb på grund av homofobi eftersom det spekuleras att han ursprungligen riktade in sig på andra klubbar som inte var specifikt inriktade på HBTQ-personer men ändrade sig på grund av alla säkerhetsvakter runt Disney-området.

Källor uppger däremot att Mateen uttryckt homofobiska åsikter vid flera tillfällen. Precis innan dådet hade Disney anordnat en Pride parad som de kallade ”Gay Day” vilket antas ha motiverat gärningsmannen. Ingen vet vad som egentligen försiggick i hans huvud och eftersom polisen blev tvungna att skjuta honom för att rädda gisslan som han hållit fast på toaletten i flera timmar,  förblev hans motiv  ett mysterium. Oavsett gärningsmannens avsikter slog brottet hårt mot HBTQ-befolkningen.

I denna reportagebok får vi följa flera överlevare och familjemedlemmar till de som miste livet under denna tragiska natt. Hilton har valt att inte skriva en löpande text där han intervjuar en respondent i taget utan följer händelseförloppet steg för steg då nattklubbens besökare ömsom beskriver vad som hände och hur de reagerade i olika situationer. Även vårdpersonal, poliser och politiker intervjuas för att ge sin version av händelsen.

Nattklubben Pulse upprättades 2004 till minne av  Barbara Pomas bror John som var homosexuell och dog 1991 i AIDS . Klubben var en mötesplats för stadens HBTQ-invånare med särskilt fokus på latinamerikaner. Just denna natt som kallades ”Latina Night” spelades spansk musik vilket var viktigt för de latinamerikanska HBTQ-personerna som tillhörde flera minoriteter samtidigt och därför var särskilt utsatta.

Hilton berättade om skrivprocessen under seminariet ”Vi är Orlando” på den digitala bokmässan 2020. Han berättar om de anhöriga till de döda som han träffade och hur han anlände i Orlando medan rättegången fortfarande pågick. Författaren berördes av hur alla hjälptes åt under krisen och menar att även om boken kallas ”En amerikansk tragedi” så skulle den lika gärna kunnat heta ”En amerikansk kärlekshistoria”.

Läs denna rörande reportagebok på vårt bibliotek eller som talbok på Legimus. Läs också Hiltons tidigare böcker ”No tears for queers” som också handlar om hatbrott mot HBTQ-personer. Böckerna hittar ni i vår regnbågshylla under facklitteratur.

Männen med rosa triangel

18332179”Arbete i stenbrottet – sprängning, tuktning och till slut utformning av stenblocken – var ett mycket tungt arbete som bara judar och homosexuella blev kommenderade till. Många fångar, alldeles för många, dog i olyckor under arbetet.

Hur många bilförare som i dag susar fram på de tyska motorvägarna vet att varenda granitsten som kantar vägen är besudlad av oskyldiga människors blod? (…)

Men vem vill tänka på det? I dag sveper man alltför gärna in det som har hänt i tystnadens och glömskans slöja.” (sid 66)

”Männen med rosa triangel” är en biografi om de homosexuella fångarnas situation under Förintelsen i koncentrationslägren Sachenhausen och Flossenbürg. Författaren Hans Neumann, som står bakom pseudonymen ”Heinz Heger”, baserade boken på överlevaren Josef Kohouts upplevelser som fånge.

”Åtta män hängdes på morgonen den 24 december. Dödsdomarna verkställdes intill julgranen, antagligen för att förödmjuka oss kristna fångar och kanske som offer till nazisternas germanska gudar.

(…) Ännu mer vulgärt var lägerledningens order om att fångarna från två block i taget skulle ställa upp framför julgranen och sjunga julsånger i drygt en halvtimma.

En fruktansvärd bild av en grotesk situation: den kraxande manskören som sjöng ”O Tannenbaum” medan de åtta strypta fångarna dinglade fram och tillbaka i blåsten.

Varje jul sedan dess, varenda gång jag hör en julsång – hur vacker och stämningsfull den än må vara – minns jag granen i Flossenbürg och dess tragiska julprydnader.” (sid 122)

Till skillnad från de övriga grupperna av fångar, fick de homosexuella fångarna aldrig ekonomisk ersättning för sin tid i koncentrationslägrena. I Österrike där Kohout kom från var homosexualitet olagligt fram till 1971. Kvinnlig homosexualitet var inte lika straffbart men inte heller accepterat i samhället. Lesbiska kvinnor som inte passade in på de rådande könsrollerna ansågs bara som ”asociala”.

Biografin innehåller några felaktiga uppgifter. Till exempel står det att Kohout var 22 år och studerade på universitet när han greps vilket inte stämmer. Kohout var däremot utbildad frisör och arbetade på posten. Han fick inte återvända till sitt yrke på grund av hans sexuella läggning. Kohout och de övriga offren fick inte heller pension. Den enda upprättelse som han fick var ett litet parkområde i Wien som döptes till Heinz-Heger-Platz.

Vid 24 års ålder greps Kohout av Gestapo i mars 1939. Man tror att cirka 100 000 personer greps och 10 000 blev skickade till koncentrationsläger. Fångarna sågs som kriminella sexualförbrytare och fick bära en rosa triangel. Om de dessutom tillhörde andra grupper som till exempel judar fick de ha triangeln undertill.

”Han bröt aldrig sitt löfte om att skydda mig. I mina ögon är och förblir han en hedervärd man, alldeles oavsett att han försörjde sig på att spränga kassaskåp och göra inbrott, vilket han kanske fortfarande gör.” (sid 84)

Även bland medfångarna var de homosexuella fångarna lägst i lägerhierarkin. Trots detta blev Kohout den enda homosexuella kapon. En kapo var en fånge som fick vakta de andra fångarna och fick vissa förmåner som mat, kläder och ibland till och med ett eget rum. Kapon var oftast en kriminell fånge med grön triangel.

Kohout som var väldigt smart, klättrade sig upp i hierarkin genom att förföra olika kapon som blev hans beskyddare tills han själv fick samma roll. Kohout kände att det var moraliskt fel men ansåg att hans överlevnad och hälsa var viktigast.

Kohout berättar att det fanns mycket internaliserad homofobi bland nazisterna och medfångarna. Våldtäkt och andra sexuella övergrepp var inte ovanligt eftersom de ansåg att det inte var samma sak att ha sex med andra män som substitut för kvinnliga älskare, som att vara homosexuell. Flera av Kohouts medfångar, som han kallade sina olycksbröder, blev torterade och våldtagna av vakterna innan de avrättades.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska. Observera att boken innehåller många grafiska beskrivningar av våld och tortyr.