En modeshow om inre skönhet

Catwalk (2020) | MovieZine”I klänningen känner jag mig som en blandning av Askungen, Törnrosa och en prinsesstårta. Det är verkligen som jag skulle ha sovit i hundra år och fått vakna upp till ett helt nytt liv. Jag är äntligen fri.” – Emma Örtlund

 

”Catwalk” är en film från 2020 om en ung kvinnas dröm om att bli modell trots sin funktionsvariation. Emma Örtlund har en intellektuell funktionsvariation och har lidit av epilepsianfall under hela sitt liv men var trots detta målveten att uppfylla sin dröm efter att en bekant, som var fotograf, sagt att hon ser bra ut på bild. Örtlund kontaktar Pär Johansson från Glada Hudikteatern och ber honom att hjälpa henne att bli modell.

Varbergare på modevisning i New York | HN

Johansson samlar ihop ett gäng som består av personer med olika funktionsvariationer för att hålla en modeshow i New York. Budskapet med showen är att belysa hur personer med intellektuella funktionsvariationer har behandlats historiskt i Sverige. Gänget får se svartvita fotografier från förr då personer med funktionsvariationer låstes in och blev behandlade som mindre värda. De blir alla illa berörda men Johansson trycker på vikten av stå upp för sig själv och sina rättigheter eftersom dessa metoder fortfarande tillämpas utomlands.

Här går Glada Hudik-teatern catwalk i New York | Elle

Vi får följa med på gängets resa från Sverige till New York. Modellerna kämpar på trots funktionsvariation och fysiska sjukdomar som gör det svårt att gå utan kryckor. En av de medverkande Alexander Rådlund har haft problem med motoriken i hela sitt liv men är beslutsam att vara med ändå. Han börjar träna med att balansera olika saker på huvudet varje dag.

Örtlund berättar att hon varit mobbad under hela sin uppväxt eftersom hon var annorlunda än de andra barnen. Hon drömde om att gå på skoldansen och att bli som Askungen men fick inte vara med. Hon förlorade också sin mamma Solveig tidigt i livet och bestämmer sig för att göra en dans på catwalken där hon plockar stjärnor till minne av mamman, eftersom hon vet att hon skulle ha varit stolt över henne.

Här går Glada Hudik-teatern catwalk i New York | Elle

Johansson stöter på problem då de måste hitta en ny lokal i New York. Efter en del stressiga moment löser det sig dock och gänget får äntligen uppträda i New York framför en publik som består av bland annat Sveriges prinsessor. En av modellerna Ida Johansson som till en början var rädd och inte vågade ta för sig, inleder med en dans i tvångströja som hon sedan sliter av sig för att visa att man inte ska låta andras fördomar krossa en.

”Catwalk” är en gullig och rörande film om allas lika värde och rätten att få vara sig själv. Örtlund säger att hon tycker det är synd att modellerna måste banta för att bli smala och vackra, det vore bättre om fler vågade trotsa normerna och vara annorlunda eftersom alla är unika.

Filmen finns på vårt bibliotek på svenska. Se också ”Hur många lingon finns det i världen?” med liknande teman, som bygger på Pär Johanssons personliga erfarenheter.

En romsk kvinnas kamp

”Jag hade tur som föddes på sommaren. Alla som föddes på vintern överlevde inte.”

 

”Taikon” är en dokumentärfilm om den romska författaren Katarina Taikon. Hon är mest känd för sin barnboksserie Katitzi. Filmen är baserad på Lawen Mohtadis biografi om Taikon: ”Den dag jag blir fri”.

I denna film får vi se hennes kamp för romernas rättigheter. På 60-talet fanns endast 900 romer i Sverige men de fick inte leva som andra svenskar. De skulle endast vara ett ”exotiskt” inslag i den svenska kulturen och ansågs inte behöva varken utbildning, arbete eller bostäder.

Recension: Taikon (Film) | SvD

I filmen får vi se romer som bor i kalla och trångbodda husvagnar under vintern. Taikon berättar att hon är tacksam att hon föddes på sommaren. Många romer som föddes under vintern överlevde inte på grund av de hårda förhållandena.

Taikon arbetade en tid på en glassbar i centrala Stockholm men fick ekonomiska problem eftersom hon var alltför generös med kunderna. Hon gav bort glassen gratis till de som hon blivit vän med och anställde alla som var arbetslösa. Taikon fick inte möjlighet att utbilda sig förrän hon var 26 år. Hon förespråkade för utbildning och menade att om romerna bara fick en chans att utbilda sig, skulle de också kunna förändra sin situation.

Flera personer som kände Taikon intervjuas i filmen bland annat hennes syster Rosa Taikon. Hon berättar att Taikon egentligen var väldigt osäker som person. Efter att ha haft alkoholproblem i flera år och hennes äktenskap spruckit, hamnar Taikon i hjärtstillestånd. Hon överlevde men fick så svåra hjärnskador att hon hamnade i koma i 13 år, tills hon dog 1995.

Taikon fick även möjlighet att medverka i en film om romer, vilket blev starten på hennes karriär som skådespelerska. Rosa Taikon berättar att filmerna om romerna var väldigt stereotypa, eftersom Taikon var tvungen att tala dålig svenska eftersom ”det inte var trovärdigt annars”.

Kan vara en bild av 3 personer

Taikon var även politiskt aktiv då hon träffade Martin Luther King, Tage Erlander och Olof Palme. Hon krävde att politikerna skulle göra något åt romernas utsatta situation men upplevde att Palme svek henne eftersom romerna inte fick det bättre.

Filmen finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska.

Hur jämställda är vi i världen?

Bildresultat för woman film”Un mari qui jette de l’acide sur sa femme?

En make som kastar syra på sin fru?

Quel pays a une culture pareille?

Vad är det för land som har en sådan kultur?”

 

”Women” är en fransk dokumentärfilm från 2019. Filmen består av 2 000 intervjuer med kvinnor från hela världen. De diskuterar ämnen som berör genus och feminism: menstruation, sexualitet, mänskliga rättigheter, sexuellt våld, prostitution, moderskap, abort, rätten till utbildning och skönhetsideal.

”Woman”.

Kvinnorna som intervjuas är för det mesta vanliga människor. Vi får möta kvinnor som haft det bra ställt, afrikanska kvinnor som är fattiga, syriska kvinnor som lever med kriget, äldre ensamma kvinnor som mist sina makar, fruar som blivit bedragna av sina makar och de prostituerade kvinnor som de otrogna makarna kommit till.

”Woman”.

Vi får möta kvinnor vars mänskliga rättigheter har kränkts. Kvinnor från Irland som varit tvungna att åka utomlands för att göra abort, kvinnor från Kongo som våldtagits och torterats, muslimska kvinnor som blivit omskurna mot sin vilja när de var barn.

Könsrollerna och mammarollen diskuteras. En kvinna berättar om hur hon bytt kön. En annan kvinna berättar om hur hon experimenterat med sin sexualitet och börjat dejta kvinnor. Ytterligare en kvinna har känt att hon var definierad av sin roll som fru och mamma vilket medförde att hon var tvungen att hitta sin egen identitet. En äldre kvinna känner att hennes självkänsla försvunnit efter att hennes man gått bort då hon definierades av patriarkatet och sin relation till mannen.

”Woman”.

Vi får se olika ansikten och olika kroppar. Gamla kroppar, smala kroppar, kraftiga kroppar, gravida kroppar, ärrade kroppar och mörkhyade kroppar. Vi får se olika skönhetsideal från olika kulturer. Kvinnor som valt att operera om sig, sminka sig och färgade kvinnor som töjt ut sin hud för att sätta in stora och tunga smycken eller pilar i ansiktet.

Vi får se kvinnor som blivit överfallna av sina män och fått syra kastat på sig. Trots detta har dessa kvinnor varit modiga och valt att stå upp mot sina förövare genom att berätta om sina upplevelser och visat sina ärr för världen.

Filmen finns att låna på vårt bibliotek. Ni kan även låna filmen digitalt på Cineasterna.

Främling i vita rum

”I den sena tonåren, när jag var runt sjutton, arton år, hittade jag en butik i Stockholm som sålde hudblekningskräm. (…)

På varenda burk och flaska visas två ansikten. Ett med mörk hud som ofta gestaltas som ”ledsen och misslyckad”, och på andra sidan samma ansikte fast sju nyanser ljusare och äntligen ”framgångsrik och vacker”. (…)

Jag gjorde det trots att jag visste att produkterna var fyllda med steroider, kvicksilver och hydrokinon, som samtidigt som de gjorde huden ljusare, också tunnade ut den.” (sid 77)

”Främling i vita rum” är en bok av aktivisten och make-up artisten Lovette Jallow. År 2019 vann hon Raoul-Wallenberg priset för sitt engagemang för anti-rasism och mänskliga rättigheter.

Hon har även startat en Facebook-grupp och gett ut boken ”Black Vogue” som diskuterar skönhetsideal bland färgade kvinnor. När Jallow var yngre kände hon att hon saknade smink som var anpassat efter hennes hudton.

Jallow växte upp i Gambia och kom till Sverige med sin familj när hon var 11 år gammal. Hon hade det dock väldigt bra ställt då hon bodde i ett stort hus och hade till och med en egen chaufför. Underligt nog, blev hon mobbad för detta när hon var barn eftersom de andra barnen, som inte hade det lika bra ställt, blev avundsjuka och ansåg att hon var ”vit”. När hon kom till Sverige möttes hon också av fördomar, då de svenska barnen och vuxna trodde att alla i Gambia var fattiga och bodde i hyddor.

Författaren berättar om sin mormor som var minister i den gambiska regeringen och djupt engagerad i kvinnors rättigheter som laglig abort och tillgång till preventivmedel. Jallow anser att hennes mormor var en sann feminist även om mormodern själv inte visste vad en feminist var.

Jallow berättar även hur hon fick sin diagnos för Autism/Aspergers syndrom. Det tog lång tid innan hon kunde få detta fastställt. Hon tror att det delvis berodde på fördomarna som finns mot svarta kvinnor som ofta framställs som bråkiga och grälsjuka i media. Detta medför att funktionsvariationer, som gör det svårt för individen att kommunicera, lätt kan misstolkas.

Jallow berättar att hon fått uppleva mycket hat och nättrakasserier på grund av hennes kön och hudfärg. Hoten är rasistiska och har ofta även en sexuell eller sexistiskt underton. Hon berättar även att hon själv blivit utsatt som barn i Gambia då hon våldtogs av en ljushyad pedofil som var vän till familjen.

Jallow berättar att även vita feminister har visat oförståelse mot hennes kamp. De har förnekat skillnaderna mellan mörkhyade och ljushyade kvinnor.

Jallow nämner flera exempel på vita privilegier som existerar även i Sverige:

  • Enligt Amnestys rapport Troll Patrol Report från 2018: Färgade kvinnor tar emot 85% mer hot och sexuella trakasserier på Twitter.
  • Arbetssökande som kallas till anställningsintervju: ljushyade 26%, färgade 5%.
  • Mångfald är en fjäder i hatten för arbetsgivaren och tar inte hänsyn till de färgade kvinnornas kompetenser.
  • De svartas historia berörs inte i den svenska skolan i samma utsträckning som de ljushyades historia, vilket leder till okunskap och fördomar.
  • Vita människors välfärd bygger på slaveri och utnyttjande av färgad arbetskraft i u-länder, både historiskt och i nutid.
  • Mörkhyade småflickor utnyttjas av vita volontärbetare, både avsiktligt (sexuella övergrepp av pedofiler) och oavsiktligt (bilder på barnen hamnar på sociala medier utan föräldrarnas samtycke).
  • Smink som följer med i tidningar inriktade till yngre tjejer är anpassat för ljusare hudtoner. Produkterna saknas även i affärer.
  • Färgade personer med mörkare hudtoner är sämre representerade i media än de med ljusbruna hudtoner. Färgade kvinnor är också ofta utsatta eller fattiga istället för att normalisera och ge dem aktiva roller.

Boken finns tillgänglig för utlån på vårt bibliotek och som talbok via Legimus.

En dikt från en hemsjuk politisk fånge

”Länge står jag uttråkad, vänd mot väggen

Ritar en dörr på väggen med mitt finger

På tröskeln ritar jag en vacker flicka

Klädd i vit klädnad och med ljus i hår

(…)

I den sorgsna svarta natten gråter jag svarta tårar

Varför kan hennes ljus inte lysa upp mina mörka ögon

Det kan väl inte vara för att mitt namn kommer alltför långt bortifrån?

Det kan väl inte vara för att min hud är alltför gul?”

Gui Minhai är en kinesisk-svensk förläggare som sitter fängslad i Kina sedan 2015. Han blev kidnappad medan han befann sig i sin bostad i Thailand 17 oktober 2015 och fördes eventuellt till ett fängelse i Kina efter att ha misshandlats och blivit anklagad för brott som han troligtvis inte har begått.

I diktsamlingen berättar Minhai om sin förtvivlan och starka hemlängtan till Sverige och den svenska kulturen. Han funderar kring de psykologiska effekterna och hallucinationerna som blivit hans vardag och hur bristen på mänsklig kontakt bryter ned honom inifrån.

I sitt inre ritar Minhai en nybakad limpa, en sol och en svensk kompanjon som talar en klingande göteborgska. Han drömmer om en lucia som sjunger för honom en decembermorgon men vaknar upp i sin kalla cell. Även älgarna dyker upp i hans inre värld som beskrivs som magiska och främmande i kinesisk folktro eftersom de liknar hästar, hjortar, kameler och åsnor på en och samma gång.

Minhai kämpade för yttrandefriheten och hans förlag Causeway Bay Book har gett ut flera böcker om kinesiska ledare och politiker. Innan han blev kidnappad planerade han att ge ut en bok om Xi Jinping som är en av Kinas mäktigaste män. Jinping är en stark motståndare till det fria ordet och är känd för att censurera kinesisk media. Han har bland annat försökt censurera Nalle Puh efter att hans motståndare ritat skämtteckningar där han jämförs med den tecknade figuren.

På den digitala bokmässan 2020 under seminariet ”Vad kan vi göra för Gui Minhai?” berättar hans dotter Angela Gui om hur familjen får leva i oro och ovisshet över vad som hänt honom. De har inte fått träffa honom sedan han fängslades. Trots att fångatagandet strider mot kinesisk lag eftersom han befann sig i ett annat land när kidnappningen skedde, ser utsikterna dåliga ut för Minhai. 

Vi får inte lämna Gui Minhai helt ensam i mörkret | SVT Nyheter

(Bildkälla: Lydia Farran-Lee, SVT Kultur)

Minhai blev inbjuden till bokmässan innan han blev fängslad. För att symbolisera hans kamp för yttrandefriheten står en stol tom på mässgolvet. Även politiker som bland annat Ulf Kristersson från Moderaterna uppmärksammade diktsamlingen under seminariet ”Vad läser ni – av plikt och lust?” och menade att alla svenskar borde engagera sig för Minhais tragiska öde.

Dottern berättade under seminariet att hennes far alltid suttit uppe på nätterna och skrivit men aldrig blev nöjd. Ironiskt nog hittade han sin röst  mellan fängelsets klaustrofobiska väggar. Angela har samlat hans dikter från fängelset och gett ut dem i det formatet som hon tror att han skulle ha velat ge ut dem i. Boken har kinesiska och svenska som parallellspråk.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska.

Männen med rosa triangel

18332179”Arbete i stenbrottet – sprängning, tuktning och till slut utformning av stenblocken – var ett mycket tungt arbete som bara judar och homosexuella blev kommenderade till. Många fångar, alldeles för många, dog i olyckor under arbetet.

Hur många bilförare som i dag susar fram på de tyska motorvägarna vet att varenda granitsten som kantar vägen är besudlad av oskyldiga människors blod? (…)

Men vem vill tänka på det? I dag sveper man alltför gärna in det som har hänt i tystnadens och glömskans slöja.” (sid 66)

”Männen med rosa triangel” är en biografi om de homosexuella fångarnas situation under Förintelsen i koncentrationslägren Sachenhausen och Flossenbürg. Författaren Hans Neumann, som står bakom pseudonymen ”Heinz Heger”, baserade boken på överlevaren Josef Kohouts upplevelser som fånge.

”Åtta män hängdes på morgonen den 24 december. Dödsdomarna verkställdes intill julgranen, antagligen för att förödmjuka oss kristna fångar och kanske som offer till nazisternas germanska gudar.

(…) Ännu mer vulgärt var lägerledningens order om att fångarna från två block i taget skulle ställa upp framför julgranen och sjunga julsånger i drygt en halvtimma.

En fruktansvärd bild av en grotesk situation: den kraxande manskören som sjöng ”O Tannenbaum” medan de åtta strypta fångarna dinglade fram och tillbaka i blåsten.

Varje jul sedan dess, varenda gång jag hör en julsång – hur vacker och stämningsfull den än må vara – minns jag granen i Flossenbürg och dess tragiska julprydnader.” (sid 122)

Till skillnad från de övriga grupperna av fångar, fick de homosexuella fångarna aldrig ekonomisk ersättning för sin tid i koncentrationslägrena. I Österrike där Kohout kom från var homosexualitet olagligt fram till 1971. Kvinnlig homosexualitet var inte lika straffbart men inte heller accepterat i samhället. Lesbiska kvinnor som inte passade in på de rådande könsrollerna ansågs bara som ”asociala”.

Biografin innehåller några felaktiga uppgifter. Till exempel står det att Kohout var 22 år och studerade på universitet när han greps vilket inte stämmer. Kohout var däremot utbildad frisör och arbetade på posten. Han fick inte återvända till sitt yrke på grund av hans sexuella läggning. Kohout och de övriga offren fick inte heller pension. Den enda upprättelse som han fick var ett litet parkområde i Wien som döptes till Heinz-Heger-Platz.

Vid 24 års ålder greps Kohout av Gestapo i mars 1939. Man tror att cirka 100 000 personer greps och 10 000 blev skickade till koncentrationsläger. Fångarna sågs som kriminella sexualförbrytare och fick bära en rosa triangel. Om de dessutom tillhörde andra grupper som till exempel judar fick de ha triangeln undertill.

”Han bröt aldrig sitt löfte om att skydda mig. I mina ögon är och förblir han en hedervärd man, alldeles oavsett att han försörjde sig på att spränga kassaskåp och göra inbrott, vilket han kanske fortfarande gör.” (sid 84)

Även bland medfångarna var de homosexuella fångarna lägst i lägerhierarkin. Trots detta blev Kohout den enda homosexuella kapon. En kapo var en fånge som fick vakta de andra fångarna och fick vissa förmåner som mat, kläder och ibland till och med ett eget rum. Kapon var oftast en kriminell fånge med grön triangel.

Kohout som var väldigt smart, klättrade sig upp i hierarkin genom att förföra olika kapon som blev hans beskyddare tills han själv fick samma roll. Kohout kände att det var moraliskt fel men ansåg att hans överlevnad och hälsa var viktigast.

Kohout berättar att det fanns mycket internaliserad homofobi bland nazisterna och medfångarna. Våldtäkt och andra sexuella övergrepp var inte ovanligt eftersom de ansåg att det inte var samma sak att ha sex med andra män som substitut för kvinnliga älskare, som att vara homosexuell. Flera av Kohouts medfångar, som han kallade sina olycksbröder, blev torterade och våldtagna av vakterna innan de avrättades.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska. Observera att boken innehåller många grafiska beskrivningar av våld och tortyr.