Sebbe sa: ”NEJ”

”Din bror har inte haft det lätt, men Anna får honom att lysa upp bara hon kommer in i rummet.”

”Anna?”

”Ja. Hon heter så.”

Bara att höra namnet får blodet att rusa till huvudet och inte på ett bra sätt.”

Niclas Christoffer är en stå upp komiker, författare och skådespelare. Han har skrivit ett antal ungdomsböcker om svåra ämnen som anorexi och sexmissbruk. Han föreläser även på skolor om bland annat sexualitet och näthat, baserat utifrån hans egna erfarenheter. Christoffer beskriver sina böcker som allvarliga men ändå underhållande och lättlästa.

Christoffers senaste bok ”Sebbe sa nej” handlar precis om det titeln skvallrar om; den berör våldtäckt och samtyckeslagen. Huvudpersonen Sebastian är 16 år och har ensam flyttat till Skellefteå för att gå med i ett hockeylag. Han är mycket duktig på sporten men plågas av skamkänslor gentemot sin funktionsvarierade bror som blev skadad i en trafikolycka. Brodern sitter numera i rullstol och Sebastian känner skuldkänslor eftersom det var han som utsatte honom för grupptryck och eggade på honom att köra fortare.

Grupptryck är ett ämne som boken kritiserar, då grupptrycket från Sebastians nya lagkamrater och tränare präglar honom starkt vilket i sin tur leder till många dåliga beslut. Sebastian börjar dricka hembränt, festa och fälla sexistiska och homofobiska kommentarer för att passa in i gänget. Kompisgänget utmanar varandra och går ofta över gränsen vilket Sebastian får erfara vid nollningen då han blir ofrivilligt fastbunden naken vid skolan flaggstång.

Grupptrycket börjar så småningom påverka hans relation med flickvännen Heve, en snygg och trevlig turkisk tjej som jobbar på en pizzeria. Han börjar objektifiera henne och fälla nedsättande kommentarer för att passa in i det ytliga killgänget.

Efter att ha druckit hembränt och festat en hel natt, är Sebastian otrogen mot Heve med en tjej som heter Anna. Hon är en av lagkamraternas syster och flörtar med honom när han är full. De går upp på hennes rum för att ha sex men när Sebastian ångrar sig blir han fastbunden vid en säng och våldtagen. Det visar sig att Anna är en sadist och är besatt av våldsam pornografi.

Detta leder till att Sebastian börjar lida av ångest. Han skäms för att han blivit våldtagen men vågar inte erkänna det för sig själv. Han börjar undra om han har sig själv att skylla eftersom han var otrogen mot flickvännen och flörtade med Anna innan han blev våldtagen. Tack och lov, är Heve förstående och förklarar för honom att ett nej är alltid ett nej och att en persons kön och muskelstyrka inte är relevant.

Sebastian inser att hon har rätt men tycker det är för jobbigt och pinsamt att anmäla brottet. Dessutom har han börjat bli mobbad på skolan efter att Anna spridit falska rykten för att tysta ned honom. Men en dag kommer en annan kille i hockeylagen fram till honom och erkänner att han också har blivit våldtagen av Anna. Sebastian inser att det finns fler offer och bestämmer sig till slut för att anmäla Anna innan fler killar blir utsatta.

Christoffer tar upp ett viktigt ämne som tyvärr sällan diskuteras. Många våldtäcker blir aldrig anmälda och det kan vara särskilt svårt för en osäker tonårskille, som försöker passa in på normerna om manlighet, att erkänna sårbarhet. Boken trycker också på att det kan finnas flera situationer då en person kan bli våldtagen utan att det finns våldsinslag med i bilden, även om det var så det skedde i berättelsen.

Christoffer diskuterar också konsekvenserna av att normalisera pornografi, då både offret och förövaren har blivit negativt påverkade. Porr kan vara beroendeframkallande, då hjärnans belöningssystem börjar associera våld med sexuell upphetsning.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska.

En mormons kamp för sin utbildning

”I den där väldiga rymden kan man segla fram för sig själv i timmar, flyta runt på ett hav av tallar och buskar och klippor. Där råder en frid sprungen ur ofantligheten; den lugnar genom sin själva magnitud, som får allt mänskligt att framstå som betydelselöst. Gene var formad av denna alpina hypnos, detta tystande av det mänskliga dramat.”

I självbiografin ”Allt jag fått lära mig” berättar den amerikanska idéhistorikern Tara Westover om sin uppväxt i en fundamentalistisk mormonfamilj. Westover är uppvuxen i ett berg i Idaho där hon bodde isolerat från omvärlden med sin bipolära pappa, mamma och sex syskon. Pappan, som går under det fingerade namnet ”Gene”, hade vanföreställningar om världens undergång och var rädd för alla typer av statliga tjänster. Han hade bunkrat upp sig med att gräva ned flera tusen liter bensin, mat och vapen inför ”domendagen”. Pappan var övertygad om konspirationsteorier som Illuminati och hade svårt att skilja på verklighet och fantasi.

Familjen tvingades arbeta hårt på skroten, vilket var mycket farligt då barnen blev skadade när de skulle köra tunga metallbitar genom maskinerna. Han tillät inte familjen få sjukvård eller ta mediciner vilket ledde till att en av Westovers bröder fick en skallskada som i sin tur ledde till att han fick en psykos och började misshandla sin syster. Familjen präglades av starka könsroller, så Westover fick inget stöd från sina föräldrar trots upprepade incidenter.

Westover fick inte lov att gå i skola tills hon fyllt 16 år. Hon hade missat mycket av undervisningen och var fortfarande påverkad av pappans värderingar. Pappan var rasist och anti-semitist och hade gett henne felaktig information om Förintelsen och slaveriet, vilket kom som en chock för henne när hon fick lära sig om dessa händelser under historielektionen.

Författaren blev psykiskt påverkad av familjens misshandel. Hon fick ångestattacker och isolerade sig. Pappan klippte kontakten med henne då hon föreslog att de skulle anmäla hennes psykiskt sjuka bror efter att han dödat familjens hund och sedan hotat henne med den blodiga kniven. Mamman förbjöds även hålla kontakten med Westover eftersom hon inte kunde trotsa pappan på grund av patriarkatet (idén om att familjefadern bestämmer). Westover sörjde förlusten över sin familj men valde trots detta sina mänskliga rättigheter och utbildning.

Westover ältar väldigt mycket i sin självbiografi och berättar hur hon blev manipulerad att tro att hennes upplevelser inte var sanna och att det var hon som var tokig (också känt som gaslighting). Det finns ömhet och förlåtelse mot familjen men även delvis ursäkter, vilket är en konsekvens av hennes uppväxt. Boken trycker på vikten att stå upp för sig själv och hur utbildning är en förutsättning för att kunna tänka och handla självständigt.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska, som e-bok via Bibblo.se och kommer ut som talbok 24 april.

Hur mycket är ett bröst värt?

”För ett tag sedan kunde jag se den på baksidan av Femmanhuset. En gigantisk reklam för Cancerfondens satsning Rosa Bandet.

En naken kvinna i fyrtio-, femtioårsåldern blickade ner från reklamen mot förbipasserande trafik och gångtrafikanter.

En kvinna med bara ett bröst, med handen över det kvarvarande bröstet och ett prydligt ärr på den sidan där det andra bröstet hade suttit. (…) När kommer det vara okej att visa kvinnobröst?” (sid. 73-74)

Annelie Babitz berättar i sin självbiografi ”Inte bara ett bröst” om sin bröstcancer. Boken är skriven i dagboksform och sträcker sig från 4 november 2016 till 16 mars 2018. Hon fick sin bröstcancerdiagnos 27 september 2016 och blev meddelad att hon måste operera bort sitt högra bröst den 8 november 2016.

Babitz skriver om hur cancern och förlusten av hennes bröst påverkat henne psykiskt och fysiskt. Hon brottades med problem med självkänslan då hennes bröst betytt mycket för hennes sexualitet och könsidentitet. Samtidigt gick hon även igenom en relationskris med ex-pojkvännen som misshandlade henne, både fysiskt och verbalt. Babitz började gå i terapi för att bearbeta sina upplevelser.

Babitz, som tidigare varit involverad i porrindustrin, diskuterar kvinnlighet och sex; vad ett bröst symboliserar i dagens samhälle. Vem anses äga bröstet; kvinnan, barnen som hon ammar, hennes älskare eller samhället? Varför väljer vissa kvinnor att utsätta sig för livsfara för bröstens skull? Babitz berättar om sin bröstsyster, en väninna som hon lärt känna under sjukdomsperioden som också hade bröstcancer, som valde att behålla brösten vilket ledde till att hon eventuellt dog i cancer.

Babitz funderar också kring hur bröstcancer framställs i media, hur kvinnor ofta skuldbeläggs för sjukdomen. Som exempel nämner hon Sex and the city där en av karaktärerna, Samantha får bröstcancer vilket framställs som en bestraffning eftersom hon varit beroende av sex.

Babitz intervjuar också bröstkirurgen och forskaren, Jana de Boniface och överläkaren i onkologi, Per Karlsson. Hon ifrågasätter varför mastektomi fortfarande används, vilket är en metod från artonhundratalet för att avlägsna brösten, varför de inte satsar mer på att ge patienterna mindre fula ärr och vart alla pengar från Rosa Bandet egentligen tar vägen.

Som svar får hon att stora delar av pengarna från Rosa Bandet ska gå till att stötta kvinnorna efter operationerna, vilket Babitz ifrågasätter då de flesta bröstcancerforum på nätet är slutna. Hur ska de hjälpa de drabbade kvinnorna om de inte kan göra sina röster hörda? Babitz hoppas på att kunna stötta andra drabbade med hjälp av sin bok, som undviker att skönmåla cancern.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska.

National Book Award 2018

”And the words I never say

are better left on my tongue

since they would only have

slammed against

the closed door of your back”

 

”The Poet X” av Elizabeth Acevedo

National Book Award är ett av USA:s mest prestigefyllda litterära priser. Priset delas ut årligen sedan 1950 av universitetet The New School i New York. I år vann boken ”The Poet X” priset ”Young People’s Literature Award ”.

Boken är skriven i vers och handlar om en 15-årig mörkhyad dominikansk tjej, Xiomara Batista som använder slam poetry för att utforska sin identitet och uttrycka sina känslor gentemot sin religiösa familj. Xiomara bor i Harlem (stadsdel i Manhatta, New York) och hennes familj är invandrare.

Hon kom in i puberteten tidigt och har en välutvecklad kropp med stora bröst och höfter som väcker oönskad uppmärksamhet från killarna och männen i hennes närhet. När Xiomara till slut träffar en kille som hon frivilligt vill dela sin sexualitet tillsammans med uppstår ytterligare komplikationer, då hennes mor, som är strikt religiös, inte accepterar utomäktenskapliga förhållanden.

Familjen präglas starkt av könsrollerna då Xiomara behandlas annorlunda än sin tvillingbror Xavier på grund av sitt kön. Tvillingbrodern som Xiomara gett smeknamnet ”Twin” påverkas också av familjens konventioner, då det visar sig att han i hemlighet är homosexuell och döljer sin sexuella läggning för föräldrarna.

Flera spanska uttryck dyker upp i texten för att understryka hur viktigt Xiomaras modersmål är för hennes kulturella identitet. Xiomaras svåruttalade namn spelar också en viktig roll, både i själva berättelsen och för oss läsare som måste anpassa oss efter ett språk som vi (möjligtvis) inte fullkomligt behärskar, vilket ger oss ökad empati för huvudpersonen och hennes situation.

Utdrag ur författaren Elizabeth Acevedos tacktal när hon vann National Book Award i år:

”As the child of immigrants, as a black woman, as a Latina, as someone whose accented voice holds certain neighborhoods, whose body holds certain stories, I always feel like I have to prove that I’m worthy enough and there will never be an award or accolate that would take that away.

But every single time I meet a reader who looks at me and says, ‘I have never seen my story until I read yours,’ I am reminded of why this matters. And that it’s not going to be an award or accolade. It’s going to be looking at someone in the face and saying, ‘I see you,’ and in return be told, ‘I am seen.’ And so, thank you so much to the readers who time and again remind me why I took this leap, why it matters, and why books matter.”