”Jag är i allmänheten förtjust i hål. Det är ett hål i mitt akvarium som ger mig frihet. Men hålet i hennes hjärta tycker jag inte om. Hon har bara ett hjärta – inte tre som jag. Tovas hjärta. Jag ska göra allt jag kan för att hjälpa henne fylla det.”
”Sällsynt kloka varelser” är en feelgood berättelse med flera berättarperspektiv: en gammal dam som förlorat sin man i cancer Tova, en omogen arbetslös och hemlös 30-åring Cameron och… en åttaarmad bläckfisk Marcellus som tillbringat stor del av sin livstid i ett akvarium. Som man kanske märker är det en berättarröst som sticker ut!
Dessa tre varelsers öden blir sammanlänkade när Tova börjar som städare på akvariet. Den gamla damen är från en annan tid, utan mobiltelefoner och ojar sig över dagens ungdom Cameron som börjar vikariera i brist på annat yrke men slarvar med soppåsarna vilket gör Tova galen. Marcellus iakttar människorna, vi kan ana att han troligtvis är mer intelligent än dem. I sin skattgömma har han flera föremål som besökarna har tappat, allt från skräp som leksakssoldater till viktiga värdesaker som en nyckelknippa som han stulit från ett mystiskt lik från havets botten och ett körkort.
Marcellus har en teori att människorna har blodsband och försöker få dem att inse detta. Tova är en av de få som inser hans intelligens och börjar tala med honom i akvariet, utan att bry sig om hur lustigt det ser ut. Marcellus håller räkningen på dagarna som han varit instängd, vilket inger en känsla av klaustrofobi då han är den enda intelligenta varelsen i akvariet, att försöka kommunicera med maneter och sjögurkor går inget vidare. Kanske blir Tova nyckeln till hans sista dagar i frihet i havet?
Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och som e-bok via E-lib.
Om ni är sugna på fler feelgood karameller kan ni även läsa ”Lektioner i kemi” som också har en unik berättarröst, den ovanligt intelligenta hunden Halv-Sju:
”I guess love really makes a guy come out of his shell.”
”Vi har alla en gräns. För vad vi är beredda att stå ut med innan vi knäcks. När jag gifte mig med din pappa visste jag precis var min gräns gick. Men långsamt, för varje incident, tänjdes min gräns lite till. Första gången din pappa slog mig ångrade han det genast. Han svor att det aldrig skulle hända igen. Andra gången han slog mig ångrade han sig ännu mer. Tredje gången var det mer än ett slag.”
”För några år sedan dog min bror en alldeles för tidig död. Vi trodde båda på livet före döden och han kämpade in i det sista. (…) Han dog, men jag fortsätter att längta för oss båda. Jag fortsätter att längta efter fler stunder av total närvaro där tid och rum inte finns. Smaken av choklad eller vildhallon, ögonblicket efter ett napp i Paukibäcken, regnbågens och norrskenenets färger, känsla att hitta rätt med fiolen och uppslukas av en tonfylld bubbla, eller mötas av ett leende hos någon jag tycker om.” (sid 167)
”Cats and humans have been partners for over ten thousand years. And what you realize when you’ve lived with a cat for a long time is that we may think we own them, but that’s not the way it is. They simply allow us the pleasure of their company.”
”Pistolen tycktes inte skrämma Estelle, men å andra sidan tycktes hon vara en så snäll person att om hon blev mördad hade hon säkert tagit det som en komplimang att ha blivit uppmärksammad.” (sid 139)
”Regler för seende, nummer 248:
”Why is straight the default? Everyone should have to declare one way or another, and it shouldn’t be this big awkward thing (…) White shouldn’t be the default any more than straight should be the default. There shouldn’t even be a default.”
