Män som hatar kvinnor

”Jag börjar fantisera om en värld där kvinnor är rädda för mig.”

 

”Incel” är skriven av överläkaren och psykiatrikern Stefan Krakowski.  Han har wallraffat (använt en falsk identitet) för att undersöka incel-rörelsen. En incel (engelska: involuntary celibate) är en vuxen man som aldrig haft en sexuell relation och därmed blivit bitter och hatisk mot alla kvinnor. De flesta incel-män tenderar också att ha högerextrema åsikter (rasism, homofobi, transfobi etc.).

Ironiskt nog myntades begreppet ”incel” år 1997 av en kvinna som gick under namnet ”Alana”. I början hade inte termen samma laddade betydelse som idag utan användes bara av de som hade svårt med kärleksrelationer. ”Alana” lämnade forumet när hon insåg att hennes problem bottnade i att hon egentligen var lesbisk, vilket ledde till att termen hamnade på villovägar. Ett fåtal incel-män motsätter sig den nya incel-rörelsen och menar att de inte hatar någon utan bara är ensamma och mår psykiskt dåligt.

Krakowski har undersökt olika forum på nätet både svenska och amerikanska, där incel-männen träffas och interagerar med varandra. De har en unik subkultur med sina egna slang och konspirationsteorier. Grupptrycket är starkt och endast ett fåtal utvalda får tillgång till dessa forum, efter ha genomgått ett test som visar att de uppfyller vissa kriterier. Incel-männen är väldigt kritiska mot svenska medier som de anser är vinklade.

Även våld och mord har förekommit t.ex. identifierade sig massmördaren Elliot Rodger (2014 Isla Vista killings) som en incel. Ofta är det ensamma gärningsmän som begår dessa attacker, det finns ingen organiserad ledning vilket gör det svårt för polisen att övervaka dem. Majoriteten av alla incel som begår terrorattacker har däremot skrytigt om sina planer på sociala medier innan brottet ägde rum.

Krakowski intervjuar flera incel-män, en kvinnlig incel (femcel) samt en kvinnlig sexarbetare som har incel-kunder. Han drar kopplingar till olika diagnoser och funktionsvariationer. Många incel-män befinner sig inom autismspektrumet, är deprimerade och diskuterar online hur de bäst ska ta sina liv.

Det finns ett utpräglat självhat bland dessa män, som ofta värdesätter det fysiska utseendet allra högst. En grupphierarki existerar där de ”snygga” männen står högst upp i samhället (chad) medan de ”fula” männen står längst ned (incel).

Detta vi-och-dom tänk leder till osannolika konspirationsteorier som sprids på nätet för att rättfärdiga kvinnohatet och rasismen. Incel-männen riktar ofta sitt hat mot par där kvinnan är ljus och mannen är mörkhyad eftersom de anser att dessa män felaktigt har överträffat dem.

Boken finns att låna på vårt bibliotek på svenska. Läs även ”Thailandssvenskarna” med liknande teman, där författaren också har wallraffat.

En modeshow om inre skönhet

Catwalk (2020) | MovieZine”I klänningen känner jag mig som en blandning av Askungen, Törnrosa och en prinsesstårta. Det är verkligen som jag skulle ha sovit i hundra år och fått vakna upp till ett helt nytt liv. Jag är äntligen fri.” – Emma Örtlund

 

”Catwalk” är en film från 2020 om en ung kvinnas dröm om att bli modell trots sin funktionsvariation. Emma Örtlund har en intellektuell funktionsvariation och har lidit av epilepsianfall under hela sitt liv men var trots detta målveten att uppfylla sin dröm efter att en bekant, som var fotograf, sagt att hon ser bra ut på bild. Örtlund kontaktar Pär Johansson från Glada Hudikteatern och ber honom att hjälpa henne att bli modell.

Varbergare på modevisning i New York | HN

Johansson samlar ihop ett gäng som består av personer med olika funktionsvariationer för att hålla en modeshow i New York. Budskapet med showen är att belysa hur personer med intellektuella funktionsvariationer har behandlats historiskt i Sverige. Gänget får se svartvita fotografier från förr då personer med funktionsvariationer låstes in och blev behandlade som mindre värda. De blir alla illa berörda men Johansson trycker på vikten av stå upp för sig själv och sina rättigheter eftersom dessa metoder fortfarande tillämpas utomlands.

Här går Glada Hudik-teatern catwalk i New York | Elle

Vi får följa med på gängets resa från Sverige till New York. Modellerna kämpar på trots funktionsvariation och fysiska sjukdomar som gör det svårt att gå utan kryckor. En av de medverkande Alexander Rådlund har haft problem med motoriken i hela sitt liv men är beslutsam att vara med ändå. Han börjar träna med att balansera olika saker på huvudet varje dag.

Örtlund berättar att hon varit mobbad under hela sin uppväxt eftersom hon var annorlunda än de andra barnen. Hon drömde om att gå på skoldansen och att bli som Askungen men fick inte vara med. Hon förlorade också sin mamma Solveig tidigt i livet och bestämmer sig för att göra en dans på catwalken där hon plockar stjärnor till minne av mamman, eftersom hon vet att hon skulle ha varit stolt över henne.

Här går Glada Hudik-teatern catwalk i New York | Elle

Johansson stöter på problem då de måste hitta en ny lokal i New York. Efter en del stressiga moment löser det sig dock och gänget får äntligen uppträda i New York framför en publik som består av bland annat Sveriges prinsessor. En av modellerna Ida Johansson som till en början var rädd och inte vågade ta för sig, inleder med en dans i tvångströja som hon sedan sliter av sig för att visa att man inte ska låta andras fördomar krossa en.

”Catwalk” är en gullig och rörande film om allas lika värde och rätten att få vara sig själv. Örtlund säger att hon tycker det är synd att modellerna måste banta för att bli smala och vackra, det vore bättre om fler vågade trotsa normerna och vara annorlunda eftersom alla är unika.

Filmen finns på vårt bibliotek på svenska. Se också ”Hur många lingon finns det i världen?” med liknande teman, som bygger på Pär Johanssons personliga erfarenheter.

Främling i vita rum

”I den sena tonåren, när jag var runt sjutton, arton år, hittade jag en butik i Stockholm som sålde hudblekningskräm. (…)

På varenda burk och flaska visas två ansikten. Ett med mörk hud som ofta gestaltas som ”ledsen och misslyckad”, och på andra sidan samma ansikte fast sju nyanser ljusare och äntligen ”framgångsrik och vacker”. (…)

Jag gjorde det trots att jag visste att produkterna var fyllda med steroider, kvicksilver och hydrokinon, som samtidigt som de gjorde huden ljusare, också tunnade ut den.” (sid 77)

”Främling i vita rum” är en bok av aktivisten och make-up artisten Lovette Jallow. År 2019 vann hon Raoul-Wallenberg priset för sitt engagemang för anti-rasism och mänskliga rättigheter.

Hon har även startat en Facebook-grupp och gett ut boken ”Black Vogue” som diskuterar skönhetsideal bland färgade kvinnor. När Jallow var yngre kände hon att hon saknade smink som var anpassat efter hennes hudton.

Jallow växte upp i Gambia och kom till Sverige med sin familj när hon var 11 år gammal. Hon hade det dock väldigt bra ställt då hon bodde i ett stort hus och hade till och med en egen chaufför. Underligt nog, blev hon mobbad för detta när hon var barn eftersom de andra barnen, som inte hade det lika bra ställt, blev avundsjuka och ansåg att hon var ”vit”. När hon kom till Sverige möttes hon också av fördomar, då de svenska barnen och vuxna trodde att alla i Gambia var fattiga och bodde i hyddor.

Författaren berättar om sin mormor som var minister i den gambiska regeringen och djupt engagerad i kvinnors rättigheter som laglig abort och tillgång till preventivmedel. Jallow anser att hennes mormor var en sann feminist även om mormodern själv inte visste vad en feminist var.

Jallow berättar även hur hon fick sin diagnos för Autism/Aspergers syndrom. Det tog lång tid innan hon kunde få detta fastställt. Hon tror att det delvis berodde på fördomarna som finns mot svarta kvinnor som ofta framställs som bråkiga och grälsjuka i media. Detta medför att funktionsvariationer, som gör det svårt för individen att kommunicera, lätt kan misstolkas.

Jallow berättar att hon fått uppleva mycket hat och nättrakasserier på grund av hennes kön och hudfärg. Hoten är rasistiska och har ofta även en sexuell eller sexistiskt underton. Hon berättar även att hon själv blivit utsatt som barn i Gambia då hon våldtogs av en ljushyad pedofil som var vän till familjen.

Jallow berättar att även vita feminister har visat oförståelse mot hennes kamp. De har förnekat skillnaderna mellan mörkhyade och ljushyade kvinnor.

Jallow nämner flera exempel på vita privilegier som existerar även i Sverige:

  • Enligt Amnestys rapport Troll Patrol Report från 2018: Färgade kvinnor tar emot 85% mer hot och sexuella trakasserier på Twitter.
  • Arbetssökande som kallas till anställningsintervju: ljushyade 26%, färgade 5%.
  • Mångfald är en fjäder i hatten för arbetsgivaren och tar inte hänsyn till de färgade kvinnornas kompetenser.
  • De svartas historia berörs inte i den svenska skolan i samma utsträckning som de ljushyades historia, vilket leder till okunskap och fördomar.
  • Vita människors välfärd bygger på slaveri och utnyttjande av färgad arbetskraft i u-länder, både historiskt och i nutid.
  • Mörkhyade småflickor utnyttjas av vita volontärbetare, både avsiktligt (sexuella övergrepp av pedofiler) och oavsiktligt (bilder på barnen hamnar på sociala medier utan föräldrarnas samtycke).
  • Smink som följer med i tidningar inriktade till yngre tjejer är anpassat för ljusare hudtoner. Produkterna saknas även i affärer.
  • Färgade personer med mörkare hudtoner är sämre representerade i media än de med ljusbruna hudtoner. Färgade kvinnor är också ofta utsatta eller fattiga istället för att normalisera och ge dem aktiva roller.

Boken finns tillgänglig för utlån på vårt bibliotek och som talbok via Legimus.

Fula tjejer

Fula tjejer – Lisa Bjärbo • Johanna Lindbäck • Sara Ohlsson – Bok | Akademibokhandeln”Hon kan inte sluta tänka på Amanda-bilden. Kan inte fatta att den ligger där, inte fatta att någon gått över den osynliga gränsen och varit taskig mot stackars Amanda. Kan inte heller fatta att någon faktiskt påstår att hon och Amanda skulle vara lika fula.” (sid 118)

 

”Fula tjejer” är en ungdomsbok om nätmobbning och förtal. I denna berättelse som utspelar sig i Gnesta får vi följa tre tjejer som heter Jasmine, Tilde och Eleni. De har blivit uthängda på nätet av en okänd person på skolan som skapat ett Instagram-konto kallat ”Fula tjejer” där hen förlöjligar skolans kvinnliga personal och elever genom att posta redigerade fotografier.

Tjejernas utseende granskas från topp till tå. Finnar redigeras till att se extra röda ut, Tildes skolfotografi där hon råkat blinka läggs ut så att alla kan skratta åt henne och till och med en tjej med brännskador blir mobbad. Snart börjar alla tjejer på skolan oroa sig för sitt utseende hela tiden eftersom de är rädda att själva bli mobbade. Lärarna verkar inte bry sig särskilt mycket om att stoppa nätmobbningen trots att de är medvetna om den.

Flera elever tycker däremot att kontot är jätteroligt och lämnar elaka kommentarer eftersom man måste ”tåla ett skämt”. En av dessa mobbare är den snygga och populära Jasmine som är lite av en narcissist. När hennes semesterbild hamnar på ”Fula tjejer” där hon jämförs med en gris, vilket blir en meme på skolan, känns det plötsligt inte så roligt längre. Samtidigt är det svårt för den stöddiga Jasmine att förändras. Hon kan väl minsann inte vara lika ful som tjejen med brännskador, tänker hon.

Eleni som är lite av ett udda geni börjar i hemlighet att göra en utredning för att ta fast förövaren. Hon skapar en lista över alla misstänkta som följer kontot och dokumenterar alla kommentarer. Väggen i garderoben täcks med post-it lappar men snart inser hon att hon inte kan lösa mysteriet ensam.

Trots att de inte har något gemensamt sammanlänkas de tre tjejerna av sin delade paranoia. De kan inte sluta tänka på vem denna förövare kan vara, vilket leder till att de både känner sig starkare tillsammans men det sker även en del grupptryck.

Jasmine är fast besluten av att hämnas även om det betyder att skämma ut andra för att hitta förövaren. Eleni är besatt av att lösa mysteriet även om det innebär att cyberstalka alla misstänkta, till och med läraren som tittar lite suspekt på tjejerna. Tilde som just flyttat från Umeå till Gnesta vill egentligen bara bli kompis med de andra två eftersom hon känner sig ensam och utanför. Så småningom börjar Tilde undra om hennes nya ”kompisar” kanske är lite hypokritiska.

Berättelsen är inte baserad på en specifik verklig händelse men liknar till stor del ett verkligt fall som kallades ”Instagram-målet”.  Brottet skedde 2013 då två tjejer från Göteborg  startade ett anonymt konto ”Gbgsorroz” där de hängde ut 180 tjejer och killar och kallade dem för ”orrar” (horor). Detta fall ledde till 90 anmälningar om förtal. De två tjejerna som drev kontot blev dömda till 570 000 kr skadestånd och ungdomsvård.

Boken finns att låna på svenska på vårt bibliotek, som talbok via Legimus och som e-bok på Bibblo.se.

När kommunikationen brister

”I think I’ve figured out Shoko Nishimiya’s true identity.

She isn’t just an alien raised in a different culture.

She is an intruder sent to bring harm to our class.”

 

”A Silent Voice” är en manga-serie som handlar om en döv japansk flicka, Shoko och hennes mobbare Shoya. Shoko börjar ny i klassen och utmärker sig direkt när hon försöker kommunicera eftersom hon talar annorlunda än de andra barnen på grund av sin funktionsvariation. Detta medför att hennes klasskamrater, framförallt Shoya, tycker hon är konstig och jobbig när hon inte klarar av att hänga med i de andra barnens diskussioner och skolkören.

Review of A Silent Voice / Koe No Katachi by Yoshitoki Oima

Shoko får inte heller något stöd från de vuxna i hennes närhet. Hon utsätts för mikroaggressioner då till och med klassföreståndaren ibland skrattar åt de nedsättande skämten om Shokos funktionsvariation. Läraren saknar kunskap om dövhet och anser att det är onödigt att försöka lära sig att kommunicera med Shoko på hennes modersmål japanskt teckenspråk, även när Shokos enda kompis, Miyoko frivilligt anmäler sig.

Review of A Silent Voice / Koe No Katachi by Yoshitoki Oima

”A Silent Voice” handlar framförallt om kommunikation och fördomarna som uppstår när den misslyckas. När Shoko blir tvungen att byta skola är rollerna plötsligt ombytta då de andra eleverna börjar mobba Shoya istället vilket leder till depression och självmordstankar. Han utvecklar så småningom svårigheter att kommunicera med andra människor på grund av hans psykiska ohälsa, vilket i sig blir ett funktionshinder även om det är osynligt och inte fysiskt.

Review of A Silent Voice / Koe No Katachi by Yoshitoki Oima

Shoya, som insett sitt misstag, och nu kan relatera till Shokos situation bestämmer sig att han vill förändras och bli bättre på att kommunicera med andra. Han bestämmer sig att lära sig teckenspråk och leta redan på flickan som han mobbade under sin barndom så att han kan be om ursäkt.

14 maj är Teckenspråkets dag. Den svenska riksdagen tog ett historiskt beslut den 14 maj 1981, då man officiellt erkände teckenspråket som de dövas första språk. Att få tala sitt eget språk var viktigt för de dövas mänskliga rättigheter och demokratin. Sverige var det första landet i världen som officiellt erkände teckenspråket som språk.

Men varför är det så viktigt att erkänna teckenspråket?

Enligt uppgifter från 2018 finns det endast 30 000 personer som talar teckenspråk i Sverige. Detta leder till segregation då döva har svårt att kommunicera utan mobilen eller penna och papper, vilket gör det svårt för dem att komma in på arbetsmarknaden och delta i sociala sammanhang.

(Källa: Sveriges Dövas Riksförbund)