”Länge mindes jag den tiden via ett gammalt, tyvärr nu borttappat skolfotografi, på vilket jag står vit i ansiktet mitt i ett hav av små mörka kullar med lysande ögon. Jag är den enda ljusa punkten. Det ser mycket komiskt ut. Med mitt vita pottklippta hår och min ljusa hudfärg blev jag som en lysande bollformad utomjording, som verkligen inte hörde hemma där.” (sid 332)
”Tre öar – mamma, pappa och jag” är en självbiografi av spanska läraren Sophia Jansson som var brorsdotter till Tove Janssson, hjärnan bakom de älskvärda Mumintrollen. I sin debutbok berättar Jansson om livet med pappa Lasse som var Tove Janssons bror och stod den berömda författaren mycket nära.
Boken sträcker sig från 30-talet till 60-talet. Jansson berättar sin släkthistoria som kantas av år av fattigdom, klasskillnader, krig och en hybrid identitet mellan det svenska, det finska och det spanska. Spänningar i familjen uppstår då männen blir tvungna att kriga.
Viktor Jansson som benämns som ”Faffan” var Toves far och Sophias farfar. Han vurmade för Tyskland eftersom han stred under kriget 1917-1918 medan Tove å andra sidan började teckna för satirmagasinet Garm och gjorde narr av Hitler och Stalin. Det var också här Muminfigurerna föddes, tills Tove gav ut sin första bok ”Kometjakten” år 1946 som har starka kopplingar till krigets fasor, då Mumin och hans vänner måste fly från den symboliska kometen som hotar att utplåna dem alla.
Även sexualitet är ett återkommande ämne då Tove var bisexuell och tillsammans med konstnären Tuulikki som benämns i boken som Tooti, samma namn som Muminfiguren som representerar henne. Även pappa Lasse brottades med sin bisexualitet, och drunknade nästan i havet efter att ha försökt segla iväg till Amerika med en vän för att starta ett nytt liv med en ny identitet. Han överlevde dock och Sophia Jansson föddes. Hon uppger att hon aldrig tänkte på sina släktingars sexualitet som barn, Tooti och Tove var alltid tillsammans, så var det bara.
Sophia växte upp i en äventyrlig familj. Både pappa Lasse och faster Tove längtade sig bort från civilisationens alla måsten. De älskade att campa ute på öar och resa. Sophia spenderade stora delar av sin barndom på ön Ibiza där hon lärde sig spanska men var det enda ljushyade blonda barnet vilket ledde till att hon stack ut och blev mobbad även om hon också hittade vänner på ön, i grannflickorna Maria och Antoñita.
Lasse och Tove var mycket händiga, de byggde stugor av det material de hittade och var vana vid att överleva på bara konserver och knäckebröd efter krigets svält. Tråkigt nog kantades Sophias barndom av en alkoholiserad mor som led av depression och självmordstankar, som gick bort vid 38 års ålder.
Tove Jansson gick bort 2001, och i år Mumin fyller 81 år. Sophia är den som ärvt Mumins kulturarv och rättigheterna till karaktärerna. Vi kan ana att Mumintrollen kanske inte bara är fantasifigurer utan ekon av Sophias släktingar. Pappa Lasse som älskade botanik och att samla på fjärilar och frimärken speglas i Hemulen. Det osynliga barnet som gråter när hon tänker på havet, speglar Toves thalassofobi som är rädslan för att drunkna, möjligtvis en referens till olyckan då Lasse nästan miste livet. För att inte nämna Morran, en figur som är alldeles för rädd för att bli utstött av samhället, vilket ofta tolkas som internaliserad homofobi.
Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska samt som talbok med text och punkskriftsbok via Legimus.
Läs även ”Anteckningar från en ö” som är en snabbläst självbiografi av Tove Jansson, där hon själv berättar om livet på ön:
Och ”Kometen kommer” som är en någorlunda omarbetad version av ”Kometjakten”:
”You were so happy back then… but I feel like you lost that somewhere along the way.”
”En gång läste jag på Flashback om att den döda pojken hette Simon, och den unga tjejen Simonsson i efternamn, och att det på den upphittade kniven stod Simme – att det fanns nån tanke hos mördaren. Jag glömde att det var jag.” (sid 75)
”Palten började, palten satte punkt. Att äta palt var som att födas och dö, det var fullkomligheten, där fanns allt som behövdes för en människokropp. Och när palten var uppäten sa den aldrig amen. När den var uppäten hade man själv försvunnit. (…) Inget fanns där längre, utom palten.”
”Titta på hans händer! Han gör narr av georgisk dans!”
”Usch, jag tycker det är otäckt med han, Hitler! Far säger att det kommer att bli krig. Är du inte rädd, Betty?
”Supandet och rökandet, Franco Andrades idiotsnack, Polos viljelösa skratt, drickats lindrande domning, som aldrig var så stark som Polo hade önskat, bara knappt tillräckligt för att göra tankarna trubbiga och slipa bort världens vassa kanter. Det var det skälet han drack så snabbt, som om han sprang kapplöpning med den fete, ända tills flaskan eller ölen och ciggen tog slut och det inte gick att skrämma bort de blodtörstiga moskiterna längre.”
”A witness saw two youths burning railway or communications cable.
”Eftersom mamma översatte världen för mig förstod jag att alla bar omkring på hemligheter och trasigheter och smärtsamma ord som inte gick att tvätta bort med tvål. I kyrkan kunde hon svepa med blicken över bänkarna, böja sig mot mig och viska: Pearl, älskling, alla här inne är rädda för att dö.”