En förbjuden film om mänskliga rättigheter

”Jag kommer aldrig att förlåta Lindas mördare. De är obildade människor, de förstör religionen.

Ibland vill jag bara skrika men jag kan inte.”

 

”Papicha” (algerisk slang för ”cool brud”) är en viktig film som utspelar sig under 90-talets Algeriet. De muslimska extremisterna har ockuperat landet och för med sig sin negativa kvinnosyn. Kvinnorna får inte längre klä sig hur de vill och blir tvingade att följa en massa godtyckliga regler som egentligen inte har något syfte. Bland annat får de inte sjunga eller stå upp medan de dricker eftersom Satan alltid tittar.

Filmen som är regisserad av Mounia Meddours, har delvis självbiografiska inslag. Handlingen är hämtad från verkligenheten vilket har lett till att filmen censurerats i hemlandet trots Oscars-nomineringen.

I filmen får vi följa 18-åriga Nedjma (smeknamn ”Papicha”) som är en ung tjej som bara vill leva som vanligt. Hon smyger iväg på förbjudna fester där hon säljer sina hemmasydda klänningar. Trots att kvinnorna måste täcka håret och bära slöja eller burka numera, låter inte Nedjma detta stoppa hennes dröm om att bli designer.

Nedjma går på ett universitet som endast har kvinnliga studenter. Männen i hennes omgivning förtrycker Nedjma och hennes väninnor. Hon får höra att utbildning och att själv välja sina kläder är en synd. Det sexuella våldet är alltid närvarande då männen förtrycker med våldtäkt, pistoler, affischer som uppmanar till att bära burka och till och med läkemedel i maten som ska minska sexlusten och på något vis göra kvinnorna mer följsamma.

En av Nedjmas väninnor blir bortgift med en man som hennes manliga släktingar valt ut men inser att hon är gravid med sin hemliga pojkvän. En annan väninna blir misshandlad av sin pojkvän när han inser att hon skaffat sig en utbildning och går på universitetet.

Männen är dock inte de enda förövarna i filmen då även beslöjade kvinnor klädda i svart predikar samma budskap istället för att stötta sina medsystrar. Vi får se kvinnorna attackera Nedjmas franska lärare mitt under en föreläsning eftersom de anser att arabiska är det enda språket som Allah godkänner och bryter sig in i Nedjmas lägenhet mitt i natten. Även ett mord sker i filmen och då är förövaren en kvinna i burka som också är extremist.

Trots det ständiga hoten som hänger över Nedjma bestämmer hon sig för att hålla en modevisning på universitetet med klänningar sydda av slöjor för att framföra sitt budskap och protestera mot orättvisorna. När allt verkar gå bra och alla tjejerna har roligt stormas modevisningen av beväpnade män och Nedjma förlorar flera vänner.

Extremisterna är villiga att göra allt för att tysta ned kvinnorna, även om det innebär att gå över lik. Tyvärr, är detta inte fiktion då detta är en självbiografisk berättelse och den verkliga Papicha fått sin film censurerad. Kampen för kvinnornas rättigheter fortsätter, även 30 år senare.

Filmen finns på vårt bibliotek och som e-film via Cineasterna.

När en pandemi blir en endemi

Nattavaara : roman i katastrofernas tid”Rubrikerna? Samma som vanligt. Regnskogarna brann. Tundran brann. Afrika brann. (…) Vattenbrist överallt.

Hon undrade vad det skulle tjäna till, både rapporteringen och hennes slaviska bevakning. Det var som att det inte gick att göra något längre. (…)

Hela stommen var rutten, hela världen var… utgången. Alla visste det , även om ingen kunde enas om vad som var bäst-före-datumet. 2020? (…) Och det var väl femton år sedan nu.”

”Nattavaara” är en dystopi och första delen av en serie som utspelar sig i framtiden då världen har gått under efter ett flertal pandemier och klimatförändringar.  I denna pessimistiska berättelse har Sverige splittrats och Norrbotten har blivit en självständig stat vid namn Nordmark. Huvudstaden är Kiruna där jarlen Sebastian Hall styr med en järnhand.

Vi får följa ett antal karaktärer som försöker överleva trots katastroferna som ständigt inträffar. Den moderna och digitaliserade världen är nu ett minne blott och den 16-åriga huvudpersonen Erik och hans lillasyster Sofia vet inget om det förflutna. Det finns ingen elektricitet för de fattiga och mat bristen är påtaglig då skördarna inte längre klarar av klimatförändringarna.

Efter att Eriks och Sofias föräldrar begått självmord i bastun, blir de anklagade för att vara smittade av viruset som muterats från COVID-19. I framtiden har pandemin blivit en endemi.

Byborna påstår att syskonen nu är en fara för allmänheten och att en ny sjukdom kommer att spridas i byn, vilket medför att byrådet beslutar att de måste frysa ut syskonen. Erik som redan bedövar sig med droger, blir tvungen att ensam vallfärda till Kiruna med sin syster för att överklaga domen.

Eriks och Sofias moral är inte de bästa men det är inte omgivningens heller. De lär sig att byteshandla med droger, vapen, mat och till och med människor som de tillfångatagit och säljer som trälar.

Trots att hon bara är 9 år är Sofia en skicklig ficktjuv och lillgammal för sin ålder. Till och med Erik som har stora planer på att bli slavhandlare, blir förvånad över hur pragmatisk hans lillasyster är då hon i början visar nåd till de som har det sämre ställt men blir i takt med resan alltmer kallhjärtat precis som de vuxna i hennes omgivning.

Bokens intrig kan till en början kännas nästan lite galen med allt från samiska gerillor, uppgörelser i Kirunas ishotell och en norrbottnisk diktatur men är tyvärr en möjlig framtid för oss.  Klimatkriser, pandemier och ekonomiska kollapser är inte längre fiktion för oss utan verkligheten som vi lever i som redan har börjat bli en del av vår vardag. Den norrländska miljön förhöjer ytterligare igenkänningsfaktorn.

Boken finns på vårt bibliotek, som e-bok på Bibblo.se och som talbok på Legimus.

Thomas Engström och Margit Richerts medverkade i Bokmässan 2021 i programmen ”Skrämmande framtidsskildringar” och ”Världens undergång är närmare än vi tror”.

En dikt från en hemsjuk politisk fånge

”Länge står jag uttråkad, vänd mot väggen

Ritar en dörr på väggen med mitt finger

På tröskeln ritar jag en vacker flicka

Klädd i vit klädnad och med ljus i hår

(…)

I den sorgsna svarta natten gråter jag svarta tårar

Varför kan hennes ljus inte lysa upp mina mörka ögon

Det kan väl inte vara för att mitt namn kommer alltför långt bortifrån?

Det kan väl inte vara för att min hud är alltför gul?”

Gui Minhai är en kinesisk-svensk förläggare som sitter fängslad i Kina sedan 2015. Han blev kidnappad medan han befann sig i sin bostad i Thailand 17 oktober 2015 och fördes eventuellt till ett fängelse i Kina efter att ha misshandlats och blivit anklagad för brott som han troligtvis inte har begått.

I diktsamlingen berättar Minhai om sin förtvivlan och starka hemlängtan till Sverige och den svenska kulturen. Han funderar kring de psykologiska effekterna och hallucinationerna som blivit hans vardag och hur bristen på mänsklig kontakt bryter ned honom inifrån.

I sitt inre ritar Minhai en nybakad limpa, en sol och en svensk kompanjon som talar en klingande göteborgska. Han drömmer om en lucia som sjunger för honom en decembermorgon men vaknar upp i sin kalla cell. Även älgarna dyker upp i hans inre värld som beskrivs som magiska och främmande i kinesisk folktro eftersom de liknar hästar, hjortar, kameler och åsnor på en och samma gång.

Minhai kämpade för yttrandefriheten och hans förlag Causeway Bay Book har gett ut flera böcker om kinesiska ledare och politiker. Innan han blev kidnappad planerade han att ge ut en bok om Xi Jinping som är en av Kinas mäktigaste män. Jinping är en stark motståndare till det fria ordet och är känd för att censurera kinesisk media. Han har bland annat försökt censurera Nalle Puh efter att hans motståndare ritat skämtteckningar där han jämförs med den tecknade figuren.

På den digitala bokmässan 2020 under seminariet ”Vad kan vi göra för Gui Minhai?” berättar hans dotter Angela Gui om hur familjen får leva i oro och ovisshet över vad som hänt honom. De har inte fått träffa honom sedan han fängslades. Trots att fångatagandet strider mot kinesisk lag eftersom han befann sig i ett annat land när kidnappningen skedde, ser utsikterna dåliga ut för Minhai. 

Vi får inte lämna Gui Minhai helt ensam i mörkret | SVT Nyheter

(Bildkälla: Lydia Farran-Lee, SVT Kultur)

Minhai blev inbjuden till bokmässan innan han blev fängslad. För att symbolisera hans kamp för yttrandefriheten står en stol tom på mässgolvet. Även politiker som bland annat Ulf Kristersson från Moderaterna uppmärksammade diktsamlingen under seminariet ”Vad läser ni – av plikt och lust?” och menade att alla svenskar borde engagera sig för Minhais tragiska öde.

Dottern berättade under seminariet att hennes far alltid suttit uppe på nätterna och skrivit men aldrig blev nöjd. Ironiskt nog hittade han sin röst  mellan fängelsets klaustrofobiska väggar. Angela har samlat hans dikter från fängelset och gett ut dem i det formatet som hon tror att han skulle ha velat ge ut dem i. Boken har kinesiska och svenska som parallellspråk.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska.

Islandborn

”Era el monstruo más terrible que jamás nadie había visto. It was the most dreadful monster anyone had ever seen.

La Isla entera estaba atemorizada y nadie podía con él. The whole Island was terrified and no one could defeat it.

Era muy poderoso. It was just too strong.

Durante treinta años, el Monstruo hizo lo que quiso. For thirty years the Monster did as it pleased.

Podía destruir un pueblo completo con solo una palabra, y hacer desaparecer a toda una familia simplemente con mirarla. It could destroy an entire town with a single word and make a whole family disappear simply by looking at  it.

El cabello encrespado de Lola se desrizaba del miedo que tenía. Lola’s curly hair was uncurling with fear.

¿Usted vio al Monstruo, señor Mir? Did you see the Monster, Mr. Mir?

Sí, lo veía todo el tiempo. Yes. All the time.

¿Y tenía miedo? Were you scared?

Todos teníamos mucho miedo. We were all very scared.”

”Islandborn” är en spansk bilderbok av Junot Díaz som föddes i den Dominikanska republiken men flyttade till New Jersey med sin familj där han växte upp. Han har vunnit flera priser, bland annat Pulitzer priset 2008.

Berättelsen handlar om en liten mörkhyad flicka som heter Lola och bor i Amerika men hon kommer ursprungligen från ”Ön”. Var denna ö ligger och om den är baserad på en verklig plats är öppet för tolkning men antas vara Dominikanska republiken där Díaz själv kommer från.

I skolan får Lola och hennes klasskamrater en bilduppgift då de ska rita någonting från platsen de föddes på. De andra barnen, som också är invandrare, börjar genast sätta igång med att rita kända landmärken från Egypten och andra länder men Lola vet inte vad hon ska rita eftersom hennes familj flydde från ”Ön” när hon var en bebis.

Lola frågar fröken vad man ska göra om man inte minns sitt hemland och får svaret att hon ska intervjua de som fortfarande minns. Lola beger sig därefter på en upptäcktsfärd för att samla in minnen från ”Ön”. Detta illustreras i vackra färgglada teckningar från illustratören Leo Espinosa.

Lola börjar dock undra varför alla är så hemlighetsfulla om ”Ön” och dess historia. När hon försöker intervjua en äldre man från ”Ön” som heter Señor Mir svarar han bara surt att de inte borde bry sig om ”Ön” och de ska vara tacksamma för att de kommit därifrån. Hennes abuela/mormor hjälper henne att prata med honom och Señor Mir berättar till slut om ”monstret” (troligtvis diktatorn Rafael Trujillo) som terroriserat dem i över 30 år tills de alla bestämde sig för att slå tillbaka.

”Islandborn” eller ”Lola” som boken kallas på spanska, är en berättelse om kultur, arv och identitet men är också en berättelse om hur viktigt det är att inte glömma. I berättelsen har Señor Mir försökt förtränga de traumatiska minnena men inser till sist vikten av att berätta sin historia för den yngre generationen.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på spanska och engelska. Boken har inte pararelltext men den engelska versionen går att läsa samtidigt som den spanska för språkträning.