”I felt strangely gratified by the mess I made. I did that to him. He did that to me. The ultimate power. The ultimate surrender.” (p 90)
”Half His Age” är en bok av Jennette Mccurdy som även ligger bakom TikTok-succén ”I’m Glad My Mom Died” som handlade om hennes liv som barnskådespelare för iCarly och Sam & Cat, MeToo-skandalen med manusförfattaren Dan Schneider och hennes uppväxt med en psykiskt sjuk mor. Återigen har Mccurdy skapat en bok med en titel som redan provocerar läsaren på omslaget.
Boken handlar om 17-åriga Waldo från Alaska som har en manisk besatthet av att konsumera materiella saker. Hon shoppar loss vilt på Internet, och köper kläder som hon aldrig har på sig. Vi kan ana att beteendet är rotat i vår protagonists inre osäkerhet och psykisk ohälsa, då hon bor ensam med sin mor som får henne att känna sig oälskad. Vi kan även ana kopplingen till Mccurdys egen barndom och hennes mors samlingsmani, vilket gör att boken gränsar på autofiktion även om själva berättelsen är fiktiv.
Waldo hoppar från olika killar som om de vore snygga toppar, men blir aldrig nöjd. Under en lektion i kreativt skrivande träffar hon herr Korgy, en man i 40-årsåldern med grånande hår och ett misslyckat liv bakom sig. Trots att han har fru och småbarn blir Waldo genast förtjust i honom och hans livserfarenhet. Plötsligt verkar killarna i hennes egen ålder helt ointressanta, då hon börjar förföra sin lärare i klassrummet.
Ett flertal dråpliga sexscener får vi genomlida, alltifrån hemliga möten i skolans städskrubb med en fot i smutsigt skurvatten som till slut mynnar ut i ett möte i hans eget hem. Hans fru kommer hem tidigt en dag, och Waldo gömmer sig återigen i en garderob, då hennes mensblod fläckar ned hela mattan, som i en skräckfilm.
Mccurdy uppger att det äckliga och vulgära är något hon skrivit för att belysa ett viktigt problem. Berättelsen är tråkigt nog självupplevd då hon som barn utnyttjades sexuellt av de vuxna omkring henne, inte bara Schneider utan även hennes mor och en vuxen gift man som var med i produktionsteamet som herr Korgy är baserad på.
Waldos ohälsosamma konsumism kan också relateras till hur unga tjejer letar efter en identitet genom att köpa dyra kläder och smink vilket bidrar till slit-och-släng samhället, miljöförstöringar och i vissa fall till och med cancerframkallande ämnen från billiga produkter från Shein.
Waldo må upplevas som ytlig och självisk men samtidigt trycker Mccurdy på att man aldrig ska skuldbelägga offret, särskilt i en situation då hon är ett barn och förövaren är en vuxen man.
Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på engelska.
Läs även ”Min mörka Vanessa” som handlar om ett liknande ämne:

Läs även Mccurdys tidigare bok ”I’m Glad My Mom Died”:



”I felt strangely gratified by the mess I made. I did that to him. He did that to me. The ultimate power. The ultimate surrender.” (p 90)
”Länge mindes jag den tiden via ett gammalt, tyvärr nu borttappat skolfotografi, på vilket jag står vit i ansiktet mitt i ett hav av små mörka kullar med lysande ögon. Jag är den enda ljusa punkten. Det ser mycket komiskt ut. Med mitt vita pottklippta hår och min ljusa hudfärg blev jag som en lysande bollformad utomjording, som verkligen inte hörde hemma där.” (sid 332)

”Svårt att tänka att en individ skulle ha nån särskild betydelse, sa han. ”Jag visste det förut men jag visste det liksom aldrig, förrän nu. Människolivet… är meningslöst.
”Det här är inte Lenora från den otäcka ramsan. Det är inte ens Lenora från porträttet på bottenvåningen – ung och samtidigt mogen och möjligen i just den stunden med tankar att mörda sin familj. Den här Lenora är gammal, skröplig, en skugga. Jag tänker på när jag läste Dorian Grays porträtt i high school. Det här är motsatsen till den boken – porträttet i korridoren blir fräschare för varje dag medan Lenoras nedbrutna kropp sonar hennes synder.” (sid 33)

”Det kändes absurt. Det var som om han var fången i en dröm. Inte heller såg professor Lovell ut som någon mitt uppe i ett stormande raserianfall. Han skrek inte, han var inte vild i blicken; han var inte ens röd om kinderna. Han verkade helt enkelt, med varje hårt och avsiktligt slag, försöka åsamka maximal smärta med minimal risk för bestående skador.” (sid 44)
”One morning I stopped into a neighborhood newsstand on Sunset Boulevard, a place where I went for coffee and magazines on a regular basis, and there was a huge display: ”YES! We have the Paris Hilton Sex Tape!” The owner seemed baffled when I ripped the poster down and threw it in his face. He couldn’t understand why I was crying.
”Hon var liten, minst av dem alla. Ingen kunde tro att hon fyllt sju år. Men vad hjälpte det? Var man sju fick man inte längre bo hemma.” (sid 9)
”Du är bara en lappunge som ingen vill ha.”



”Här jag kommer.