Etikett: 90-talet

Publicerat

Saknad sedan 1999

”Det går några dagar. Några veckor. Med tiden framstår det som allt mindre konstigt att Jocke och Davve försvunnit i en pantautomat, sånt händer väl ibland. Man föds, töms och pantas. (…)

Nån gång tänker man sin sista tanke, en annan gång tänker nån på en för sista gången. Ibland kommer de i fel ordning. På detta tänker jag medan lamporna släcks och världen blir lågupplöst, sittande på en snurrstol vid en stationär PC eller bunden i ett dräneringsdike med hål i huvudet och kroppen täckt av getingar. Saknad sedan 1999, eller inte alls.” (sid 307-310)

”Häng City” är en unik roman som utspelar sig i hemmamiljö. Vi får följa ett gäng tonårskillar, berättarjaget, Davve och Jocke under sommaren 1999 i Luleå. De driver omkring planlöst och hoppas på att något hemskt ska hända eftersom de är så uttråkade.

Berättarjaget är 13 år och det är skolavslutning. Han bestämmer sig för att sticka iväg i förtid på sin skateboard, utan att bry sig. Att dyka upp som väntat på skolavslutningen i kritvita chinos, skadar hans coola image. Detta är ett återkommande tema i boken, då killarna inte vill göra vad som förväntas av dem utan är rebelliska mot de vuxna auktoriteterna. Inga vuxna finns närvarande hemma hos berättarjaget vilket ger en känsla av frihet men samtidigt också får honom att verka lite bortglömd.

Killarna snattar och begår småbrott utan konsekvenser. Yvesand lyckas med att beskriva dem på ett sätt som känns realistiskt. Språket är rappt och innehåller mycket lulemål vilket gör att killarna låter precis som man väntar sig att ett stökigt tonårsgäng i Luleå på 90-talet ska låta.

Det finns dock ett mörkare djup i berättelsen som berättarjaget bara nuddar vid och inte riktigt vill kännas vid. Gängets klasskamrat, Ducken och hela hans familj hittas brutalt mördade i sitt hus mitt under sommarlovet. Precis utanför bygger de sin koja som de kallar ”Häng City” och hittar en illaluktande påse som innehåller en blodig hammare. Till skillnad vad man skulle förvänta sig, att de går till polisen med bevisen från brottsplatsen, fortsätter de bara att spika. Döden skrämmer dem delvis men är samtidigt något som de inte kan relatera till.

För en som själv bodde på Örnäset på 90-talet, kan man lätt känna igen sig. Killarna har smeknamn på allt till exempel kallar de snabbmatsrestaurangen bredvid Systembolaget (där Coops fula betong parkering numera ligger, där var en gång en park) för ”Mat City”. Hade som barn egna smeknamn för exakt samma restaurang och kallade deras pommes frites för ”matpinnar”. På så vis kan man som 90-talist empatisera med Yvesands ibland lite sorgliga nostalgi. För en äldre eller yngre läsare kan dock detta gå förlorat mellan raderna och få boken att verka som en lite mystisk berättelse utan handling.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och som e-bok via E-lib.

Publicerat

En förbjuden film om mänskliga rättigheter

”Jag kommer aldrig att förlåta Lindas mördare. De är obildade människor, de förstör religionen.

Ibland vill jag bara skrika men jag kan inte.”

 

”Papicha” (algerisk slang för ”cool brud”) är en viktig film som utspelar sig under 90-talets Algeriet. De muslimska extremisterna har ockuperat landet och för med sig sin negativa kvinnosyn. Kvinnorna får inte längre klä sig hur de vill och blir tvingade att följa en massa godtyckliga regler som egentligen inte har något syfte. Bland annat får de inte sjunga eller stå upp medan de dricker eftersom Satan alltid tittar.

Filmen som är regisserad av Mounia Meddours, har delvis självbiografiska inslag. Handlingen är hämtad från verkligenheten vilket har lett till att filmen censurerats i hemlandet trots Oscars-nomineringen.

I filmen får vi följa 18-åriga Nedjma (smeknamn ”Papicha”) som är en ung tjej som bara vill leva som vanligt. Hon smyger iväg på förbjudna fester där hon säljer sina hemmasydda klänningar. Trots att kvinnorna måste täcka håret och bära slöja eller burka numera, låter inte Nedjma detta stoppa hennes dröm om att bli designer.

Nedjma går på ett universitet som endast har kvinnliga studenter. Männen i hennes omgivning förtrycker Nedjma och hennes väninnor. Hon får höra att utbildning och att själv välja sina kläder är en synd. Det sexuella våldet är alltid närvarande då männen förtrycker med våldtäkt, pistoler, affischer som uppmanar till att bära burka och till och med läkemedel i maten som ska minska sexlusten och på något vis göra kvinnorna mer följsamma.

En av Nedjmas väninnor blir bortgift med en man som hennes manliga släktingar valt ut men inser att hon är gravid med sin hemliga pojkvän. En annan väninna blir misshandlad av sin pojkvän när han inser att hon skaffat sig en utbildning och går på universitetet.

Männen är dock inte de enda förövarna i filmen då även beslöjade kvinnor klädda i svart predikar samma budskap istället för att stötta sina medsystrar. Vi får se kvinnorna attackera Nedjmas franska lärare mitt under en föreläsning eftersom de anser att arabiska är det enda språket som Allah godkänner och bryter sig in i Nedjmas lägenhet mitt i natten. Även ett mord sker i filmen och då är förövaren en kvinna i burka som också är extremist.

Trots det ständiga hoten som hänger över Nedjma bestämmer hon sig för att hålla en modevisning på universitetet med klänningar sydda av slöjor för att framföra sitt budskap och protestera mot orättvisorna. När allt verkar gå bra och alla tjejerna har roligt stormas modevisningen av beväpnade män och Nedjma förlorar flera vänner.

Extremisterna är villiga att göra allt för att tysta ned kvinnorna, även om det innebär att gå över lik. Tyvärr, är detta inte fiktion då detta är en självbiografisk berättelse och den verkliga Papicha fått sin film censurerad. Kampen för kvinnornas rättigheter fortsätter, även 30 år senare.

Filmen finns på vårt bibliotek och som e-film via Cineasterna.