Till minne av den modiga Kim Wall

”Kim skickar en bild till Ole från sin telefon, en krabba som sitter på utsidan av ubåtens fönster.

Snart ytterligare en bild, av kommandobryggan, ackompanjerad av texten: Jag får också styra! Ytterligare sms säger: Jag lever fortfarande. Jag älskar dig. följt av åtta utropstecken.

Vindkraftverken på bilden från telefonen visar att ubåten styr mot Middelgrund, en gammal befästning vid inloppet till Köpenhamn. Ett sista meddelande plingar till i Oles telefon: Han har till och med tagit med sig kaffe och kakor ombord.

Därefter blir det tyst.” (sid. 292 – 293)

”Boken om Kim Wall – när orden tar slut” är en biografi skriven av journalisten Kim Walls föräldrar, Ingrid och Joachim Wall. Kim Walls mordfall blev känt världen över då hon blev brutalt mördad av den danska kändisen, ubåtsmannen Peter Madsen. Händelsen uppmärksammades i media och har väckt många frågor kring kvinnliga journalisters säkerhet. Föräldrarna har startat en fond, ”Kim Wall Memorial Fund” i den mördade dotterns namn för att stödja andra utsatta journalister.

Föräldrarna berättar om sorgen efter dottern. De vill framhäva Wall som den ambitiösa yrkeskvinnan hon var, snarare en ett offer för en sjuk och pervers mördare. De berättar om hennes spännande journalistuppdrag världen över och hur hon fokuserade på att framhäva den lilla människan. Särskild fokus låg på de fattiga och utsatta i samhället. En utställning hölls i Trelleborg med de 14 000 fotografierna som Wall hade tagit under sina uppdrag världen över.

”Här finns de uttryckslösa ansiktena på soldaterna i Nordkoreas demilitariserade zon, kvinnan i Tibet som sköljer sin tvätt i den lilla bäcken, skärsliparen i Kampala som använder sin cykel som verkstad, den lilla indiska flickan som håller en fågelunge i handen, dödskallen på Haiti som fått ögon av glödlampor och de coola killarna på Kuba.” (sid. 284 – 285)

Mediabevakningen kring Kim Walls mord har kritiserats, då händelserna dramatiserats i tidningar, TV och på Internet med syfte att få bättre säljsiffror och fler klicks. Innan rättegången var över hade cirka 70 000 artiklar redan skrivits om mordet, vissa av bristande kvalité. Walls familj är själva verksamma inom journalistik, så även om de försökt ignorera artiklarna har de haft svårt att blunda för problematiken. Flera artiklar har innehållit falska påstående och satir som inte respekterar mordoffret. Föräldrarna har också reagerat på hur den morddömda Madsen ofta är den som fokus läggs på,  i kvällstidningar där vi får ta del av snyfthistorier och till och med under själva rättegången. I kapitel 46 berättar föräldrarna om hur de upplevde rättegången i Köpenhamn, som ironiskt nog hölls den 8 mars förra året på Internationella kvinnodagen.

”Vi har timme ut och timme in hört om sticksår, hårddiskar, ventiler, sms och tillspetsade skruvmejslar. Vi har fått beskrivet blodfläckar på kläderna, stroppar, påsar med innehåll, vattenslangar och Madsens tidigare publicerade blogginlägg om himmel och helvete.

Men var finns Kim? Ingenstans. Hon nämns aldrig vid namn, det är som hon inte finns. Det är ju om henne allting handlar. Vår vackra, levnadsglada, ambitiösa dotter finns inte med i rättsalen. Hennes bild borde visats på storskärmarna hela tiden. (…) Varför får hon inte vara med, varför är hon reducerad till något diffust som nämns i en bisats. Allt fokus är på mannen som står åtalad för att ha vållat Kims död, själv glöms hon bort.” (sid. 274)

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska och som talbok via Legimus.

Hur mycket är ett bröst värt?

”För ett tag sedan kunde jag se den på baksidan av Femmanhuset. En gigantisk reklam för Cancerfondens satsning Rosa Bandet.

En naken kvinna i fyrtio-, femtioårsåldern blickade ner från reklamen mot förbipasserande trafik och gångtrafikanter.

En kvinna med bara ett bröst, med handen över det kvarvarande bröstet och ett prydligt ärr på den sidan där det andra bröstet hade suttit. (…) När kommer det vara okej att visa kvinnobröst?” (sid. 73-74)

Annelie Babitz berättar i sin självbiografi ”Inte bara ett bröst” om sin bröstcancer. Boken är skriven i dagboksform och sträcker sig från 4 november 2016 till 16 mars 2018. Hon fick sin bröstcancerdiagnos 27 september 2016 och blev meddelad att hon måste operera bort sitt högra bröst den 8 november 2016.

Babitz skriver om hur cancern och förlusten av hennes bröst påverkat henne psykiskt och fysiskt. Hon brottades med problem med självkänslan då hennes bröst betytt mycket för hennes sexualitet och könsidentitet. Samtidigt gick hon även igenom en relationskris med ex-pojkvännen som misshandlade henne, både fysiskt och verbalt. Babitz började gå i terapi för att bearbeta sina upplevelser.

Babitz, som tidigare varit involverad i porrindustrin, diskuterar kvinnlighet och sex; vad ett bröst symboliserar i dagens samhälle. Vem anses äga bröstet; kvinnan, barnen som hon ammar, hennes älskare eller samhället? Varför väljer vissa kvinnor att utsätta sig för livsfara för bröstens skull? Babitz berättar om sin bröstsyster, en väninna som hon lärt känna under sjukdomsperioden som också hade bröstcancer, som valde att behålla brösten vilket ledde till att hon eventuellt dog i cancer.

Babitz funderar också kring hur bröstcancer framställs i media, hur kvinnor ofta skuldbeläggs för sjukdomen. Som exempel nämner hon Sex and the city där en av karaktärerna, Samantha får bröstcancer vilket framställs som en bestraffning eftersom hon varit beroende av sex.

Babitz intervjuar också bröstkirurgen och forskaren, Jana de Boniface och överläkaren i onkologi, Per Karlsson. Hon ifrågasätter varför mastektomi fortfarande används, vilket är en metod från artonhundratalet för att avlägsna brösten, varför de inte satsar mer på att ge patienterna mindre fula ärr och vart alla pengar från Rosa Bandet egentligen tar vägen.

Som svar får hon att stora delar av pengarna från Rosa Bandet ska gå till att stötta kvinnorna efter operationerna, vilket Babitz ifrågasätter då de flesta bröstcancerforum på nätet är slutna. Hur ska de hjälpa de drabbade kvinnorna om de inte kan göra sina röster hörda? Babitz hoppas på att kunna stötta andra drabbade med hjälp av sin bok, som undviker att skönmåla cancern.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på svenska.

Modet att köra

I denna biografi skildrar kvinnorättsaktivisten Manal Al-Sharif sitt liv. Manal växte upp i Saudiarabien i ett arbetarkvarter i Mecka, ett av världens mest slutna muslimska samhällen. Manal blev känd via sociala medier då hon lade upp ett klipp på YouTube där hon kör bil, vilket är förbjudet enligt religionspolisen i Saudiarabien.

Kvinnor i Saudiarabien saknar flera mänskliga rättigheter som vi i västvärlden tar för givet. Manal växte upp med en ytterst fundamentalistisk syn på islam. Hon blev bestraffad när hon begick haram (övers. förbjudet) enligt islam som exempelvis lyssna på musik, teckna av människor eller djur, visa ansiktet, köpa sina egna kläder eller gå ut utan sin fars tillåtelse. När hon var åtta år blev hon tvingad till omskärelse i vardagrummet då den lokala frisören stympade hennes kön utan bedövning med bara en slö och rostig sax. Fysisk och psykisk misshandel var ett vanligt inslag i vardagen då män har rätt enligt lagen att utöva våld mot både sin fru och sina döttrar.

Manal var inte en rebellisk dotter utan fogade sig efter de religiösa lagarna. När hon blev äldre började hon ta de religiösa lagarna på mycket stort allvar. Hon brände upp sin brors kassettband med låtar från Backstreet Boys eftersom de ansågs vara haram trots att hon i hemlighet var mycket förtjust i musiken och lyssnade på den när brodern inte var hemma.

Trots att de var starkt påverkade av de religiösa lagarna och könsrollerna prioriterade Manals mor sina döttrars utbildning. I Saudiarabien har flickor inte samma möjligheter till utbildning och flickskolorna hade låg standard. Manal jämför sin gamla skola med en ungdomsanstalt, det stod en vakt utanför grinden och fönsterna var förgallrade för att förhindra insyn. Barnen blev ofta agade, vissa så hårt att de inte kunde gå eller i värsta fall avled.

Trots den tuffa miljön blev Manal den bästa eleven i hela Mecka området och fick möjlighet att förändra sitt liv tack vare sin utbildning. Hon bestämde sig för att göra slut med extremismen den 11 september då terrorattacken mot World Trade Center skakade om världen. Flera av terroristerna hade tidigare hyllats som hjältar i Manals kretsar, vilket blev en chockerad ögonöppnare för henne.

Manal bodde en tid i USA och skaffade både körkort och egen bil. När hon flyttade tillbaka till Saudiarbien kände hon att det var miserabelt att hon som är 32 år inte skulle kunna ta sig till jobbet utan en manlig chaufför. Detta ledde till att hon startade kampanjen ”Women2Drive” där hon protesterade mot körförbudet för kvinnor. Hon blev arresterad för detta men lyckades bli friad och har sedan dess fortsatt sprida sitt budskap via sociala medier.

Boken finns tillgänglig på vårt bibliotek på både svenska och engelska samt som talbok via Legimus.

”Jag matar kriget med dem jag älskar”

”Redan som liten

var jag drömmaren

som kröp in i den heltäckande slöjan

satte mig framför en fläkt

och lät det uppblåsbara tyget

fyllas med tomrum

Jag tog fram kaffekopparna

och lekte att de var ett hem för beduiner”

Poeten och journalisten Rasha Alqasim föddes år 1989 i Samarra, Irak. Hon flydde från kriget och är sedan 2014 bosatt i Göteborg.

I denna diktsamling skriver hon om kriget i Irak men fokuserar på hemmets sönderfall både invändigt och utvändigt. Hon skriver om hur diktjaget som ung kvinna påverkas av familjens konventioner och könsroller. Alqasim skriver om arrangerat äktenskap och längtan efter att själv få välja sina älskare.

Diktjaget längtar efter att äga ett eget bibliotek men får överge dessa drömmar då hon som kvinna är tvungen att fokusera på sina hushållssysslor. Diktjaget berättar om sina bröder som tjänstgör i kriget och hur hon tvättar deras uniformer om och om igen i hopp om att de snart ska komma tillbaka.

Alqasim skriver om det som förlorats i krigets förödelse både materiellt och emotionellt. Hon skriver om melankolin; hur det är att bära sorgen inom sig, finna sin identitet och plats här i världen. Diktsamlingens namn ”Jag matar kriget med dem jag älskar” visar på hur tunn linjen som skiljer kärlek och hat ibland kan vara.