En bättre morgondag

”Efter ett par minuter går Sehir, min kompis som är DJ, upp på scenen. Han stänger av musiken och säger att en högtalare börjat brinna (…)

”Är det inte läge att gå ut?” frågar Tobias.

”Va fan stanna Tobias, vi kommer ha hela dansgolvet för oss själva, det är bara töntar som springer ut”, svarar jag självsäkert.

I biografin ”En bättre morgondag” berättar den iranska flyktingen Rozbeh Aslanian om branden 29 oktober 1998 i Göteborg. Aslanian var en av de som överlevde; 63 ungdomar mellan åldrarna 12-20 år omkom och över 200 skadades. Branden räknas som en av de värsta i Sveriges historia och var anlagd av ett gäng ungdomar som inte ville betala 40 kronor för inträdesavgiften till festen.

Ett av brandoffren var Aslanians vän Tobias som ville gå ut när branden började men inte vågade på grund av grupptrycket. Grupptryck är något som präglat Aslanians liv i många år, då han kände sig annorlunda under sin barndom eftersom han var en utländsk flykting. Detta ledde till mobbning och mikroaggressioner från både barn och vuxna i hans närhet.

Aslanian bar redan på ett tungt bagage när han anlände vid Västerås flygplats i slutet av 80-talet. Under hans barndom i Iran utsattes han ofta för våld; barnaga från sin familj och flera sexuella övergrepp från pedofiler.

Aslanians far var politiskt aktiv och protesterade mot regimen men hamnade i fängelse och blev torterad. När han blev frisläppt led han av psykiska störningar och missbrukade opium. Han började även aga Aslanians mamma, vilket ledde till skilsmässa. I Iran innebär skilsmässa att kvinnan vanhedras och förbjuds träffa sina barn. Aslaninas mamma bestämde sig dock för att kidnappa Aslanian och hans bror under en utflykt till glasskiosken. Familjen flydde först till ett flyktingläger i Turkiet och sedan till Sverige. Flykten var hård och de var nära att mista livet vid flera tillfällen.

Rasismen, mobbningen och hans barndomstrauma medförde att Aslanian som tonåring började bedöva sig med droger, vilket i sin tur ledde till kriminalitet. Han sökte bekräftelse och kände en slags samhörighet då han deltog i bråk mellan olika kriminella gäng.

Efter branden började hans liv förändras, då han insåg sin egen sårbarhet. Han är idag ordförande i Brandoffrens anhörigförenings (BOA)  styrelse och föreläser kring flykt och överlevnad med syfte att motverka rasism och uppmuntra till tolerans och empati.

Boken finns tillgänglig på svenska och som talbok via Legimus.

”Jag matar kriget med dem jag älskar”

”Redan som liten

var jag drömmaren

som kröp in i den heltäckande slöjan

satte mig framför en fläkt

och lät det uppblåsbara tyget

fyllas med tomrum

Jag tog fram kaffekopparna

och lekte att de var ett hem för beduiner”

Poeten och journalisten Rasha Alqasim föddes år 1989 i Samarra, Irak. Hon flydde från kriget och är sedan 2014 bosatt i Göteborg.

I denna diktsamling skriver hon om kriget i Irak men fokuserar på hemmets sönderfall både invändigt och utvändigt. Hon skriver om hur diktjaget som ung kvinna påverkas av familjens konventioner och könsroller. Alqasim skriver om arrangerat äktenskap och längtan efter att själv få välja sina älskare.

Diktjaget längtar efter att äga ett eget bibliotek men får överge dessa drömmar då hon som kvinna är tvungen att fokusera på sina hushållssysslor. Diktjaget berättar om sina bröder som tjänstgör i kriget och hur hon tvättar deras uniformer om och om igen i hopp om att de snart ska komma tillbaka.

Alqasim skriver om det som förlorats i krigets förödelse både materiellt och emotionellt. Hon skriver om melankolin; hur det är att bära sorgen inom sig, finna sin identitet och plats här i världen. Diktsamlingens namn ”Jag matar kriget med dem jag älskar” visar på hur tunn linjen som skiljer kärlek och hat ibland kan vara.